Status, giftermål, äktenskap olycka, avundsjuka, otrohet och rysk aristokrati. Anna Karenina. Leo Tolstoy. En författare som länge skrämt mig. Längden på hans böcker är avskräckande samtidigt som jag som litteraturentusiast är medveten om att det är något jag i mitt liv bör ta mig igenom. Jag blev inte besviken. För den som kan navigera kring alla karaktärer, deras namn och titlar är denna bok ett riktigt guldkorn. Jag älskar Anna Karenina, likt de flesta andra som kommer i hennes väg. Hon är ett mysterium. Är hon god? Är hon ond? Det är detta mysterium som gör att man måste få mer, det är svårt att sluta läsa. Att få följa hennes resa mellan lycka och olycka, hysteri och lugn, förtvivlan och hopp och någonstans hoppas att det kommer sluta lyckligt. Trots att jag är medveten om att det nog inte kommer göra det. Lyckliga slut var inget de ryska författarna av denna tid var familjära med.
Mycket av boken kretsar kring äktenskapet. Den olyckliga som tror att giftermål är vägen till lycka och den olyckliga som tror att skilsmässa är vägen till lycka. Boken inleds med konstaterandet att alla är olyckliga på sitt eget vis. ”All happy families resemble one another, but each unhappy family is unhappy in its own way”. Jag tror mig redan här veta hur boken slutar. Vad som är gemensamt är att de alla är olyckliga. Lidandet och olyckan är gemensamt för alla individer, oavsett klass, oavsett kön. Jag vet att Tolstoy i sitt liv var djupt deprimerad och ofta övervägde möjligheten att ta livet av sig själv. Trots detta är denna till synes hopplöshet, pessimism och nihilism som kan komma från insikten att lidandet och smärtan är ofrånkomlig inget som genomsyrar boken. Smärta är ofrånkomligt ja, men det finns även glimtar av ljus och välmående mellan lidandet. Det kvittar vilket århundrade och kontext boken är skriven i, olycka, smärta och lidande är gemensamt. Det är det mänskliga tillståndet som Arthur Schopenhauer kallade det.
Människan är ett rovdjur, har vi ingen annan att jaga blir bytet oss själva. Det är i denna tomhet lidandet uppstår. Tomheten som uppstår när vi är bekväma, mätta och tillfredsställda. Ostrukturerad tid är djävulens lekstuga. Det är denna paradox vi i min mening delvis kämpar med idag, trots ökat materiellt välstånd ökar den psykiska ohälsan. Vi har det bra och blir olyckliga i detta. Vi har för mycket tid över och blir i denna överblivna tid olyckliga och otillfredsställda. Detta tycker jag mig även hitta spår av i Tolstoys texter. Trots att det ryska samhället på denna tid var bra mycket annorlunda än det är idag. Majoriteten av de ryska medborgarna hade inget kapital förutom lättare verktyg att bruka jorden med. För den som inte har kapital kretsar livet kring att skaffa kapital, för den som har kapital kretsar livet kring att skaffa socialt inflytande och status. För den som inte har kapital kan fåfängan verka absurd. För den som har kapital kan de fattigas eviga brukande av jorden verka absurt och meningslöst. Det är två världar, två världar som inte förstår varandra. Tolstoy målar upp ett klassamhälle som fanns då, finns nu och troligtvis alltid kommer finnas. En klyfta mellan stad och land, kapitalägare och brukare av jorden. Ett aristokratiskt samhälle där klassresor och social mobilitet inte är en verklighet.
Trots detta är det dessa brukare av jorden, de fattiga, de som jobbar för sin dagliga överlevnad som framstår som lyckligast. Deras tid ägnas åt att överleva, de har inte tid att grubbla över deras position i societeten, makt och skvallra över vem som gjort vad med vem. Aristokratin ägnar sin tid åt att äta, dricka och prata. En tid som inte finns tillgänglig för alla, fritid är något enbart en liten del av befolkningen har tillgängligt. Det är en kommentar på arbetsuppdelning, arbete och det ryska klassamhället. De som jobbar mest och sliter hårdast är de som blir minst belönade. De som producerar varorna är inte de som får ta del av vinsten när varorna säljs. Det är inte svårt att förstå vart ifrån de marxistiska tankarna kom. Systemet var och är orättvist. Tydligast blir denna kontrast för Levin. Levin finner trygghet i arbetet, i brukandet av jorden. Det är en syssla han själv valt och inget likt andra som brukar jorden är tvingade till. Han är en agnostiker som tror på rationalitet. I Levins värld är människan en produkt av sin omgivning, utan fri vilja och beroende av faktorer utom den egna kontrollen. Människan är beroende av sin situation, genom att ändra situationen kan man ändra människan. Som jordbrukare är han av åsikten att arbetaren är den viktigaste resursen. Det är arbetaren man behöver förändra. Teknologi och nya metoder spelar ingen roll om arbetaren inte vet hur man ska använda den. Det är detta han vill ägna livet åt, det är detta han brinner för. Människor som går för länge i samma fotspår och i samma miljöer kommer i slutändan tröttna på detta. Det behöver något nytt för att växa.
Anna Karenina är fast. Hon är fast i ett kärlekslöst äktenskap med ryska dåtida lag ingen chans att komma ur med hedern och livet i behåll. Skilsmässa är ingenting kvinnan kan begära. Hon blir kär i den unge greven Vronsky och fastnar i en kamp mellan passion och förnuft. Det är en kärlek vi från början ser inte kommer fungera. Det är två vuxna som i sin eldiga passion uppför sig som ungdomliga romantiker med en tro på paradiset. Med en naiv ungdomlig tro att kärleken kan övervinna allt. Det är en omöjlig kärlek, en förbjuden kärlek, det är en Romeo och Julia historia som vi redan från början kan se kommer sluta tragiskt och olyckligt.
Anna vet att valet att öppet älska Vronsky innebär att hon måste överge hela det liv hon tidigare levt. Hon kan inte vinna oavsett hur hon gör, hon är dömd att dö i sin olycka. Hon är ett svart får som inte längre kan röra sig i de cirklar hon gjort, hon är svartmålad, utfryst och alienerad. Detta bygger en mur mellan henne och Vronsky, en mur bestående av tvivel, avundsjuka och misstro. Hon spenderar mer och mer tid ensam vilket gör henne paranoid. Något hon anklagar Vronsky för, att han inte kan förstå hur hon lider, att han inte kan se och uppskatta de uppoffringar hon tvingats göra för att leva med honom, att han inte kan se vilket offer hon är. Tiden kommer i slutändan ifatt oss alla. Tick, tick, tick. Jag väntar på att bomben ska brisera vilket den i slutändan gör. Hon tar i slutändan livet av sig, hon kastar sig framför tåget. Det hon tänker på är hur Vronsky ska hantera detta, hon ser det som en hämnd för hur hon anser sig ha blivit behandlad av honom. Hon vill att han ska lida. Jag inbillar mig att hon möter döden med ett leende på läpparna.
Jag gjorde misstaget att börja skriva denna analys innan jag läst färdigt boken. Boken tar de sista kapitlen efter Annas väntade självmord en vändning.
Levin, den karaktär jag kände hopp inför, nog för att han inte alltid var lycklig och tvivlande men det existentiella tvivlandet han genomgår var inget jag hade väntat. Det var som ett slag i magen. Jag kände en oerhörd sympati för honom och för den delen Tolstoy vilkas egna erfarenheter karaktären är baserad på. Han hittar aldrig det han söker, allt är tillfälligt, hur han än gör återvänder lidandet. Den värld han en gång trodde fanns rasar samman under hans fötter och han faller. Han tappar hoppet för att sedan återfå det. Den rationalitet han förlitat sig på i sitt jordbruk visar sig inte alls svara på frågan om livets mening eller skydda från död. Så här fortgår det. Han vet inte vem han är längre. Han är alienerad och likgiltig, inför sitt stundande barn, sin familj och det arbete han en gång fått så mycket njutning av. Jag känner igen det från mina egna stunder av tvivel. Stunder jag gått ensam längs tomma gator och hoppats på ett tecken från gud. Hoppats på något som får mig ur tvivlandet. Rädd för vad som kommer hända om det inte får ett slut. Rädd att lidandet inte har ett slut.
“Since the moment when, at the sight of his beloved and dying brother, Levin for the first time looked at the question of life and death in the light of the new convictions, as he called them, which between the ages of 20 and 34 had imperceptibly replaced the beliefs of his childhood and youth, he had been less horrified by death than by life without the least knowledge of whence it came, what it is for, why and what it is. Organisms, their destruction, the indestructibility of matter, the law of the conservation of energy, development – the terms that had superseded these beliefs were very useful for mental purposes but they gave no guidance for life, and Levin suddenly felt like a person who has exchanged a thick fur coat for a muslin garment and who, being out in frost for the first time, became clearly convinced note by arguments but with the whole of his being that he is as good as naked and that he must inevitably parish miserably. From that moment, without thinking about it and though he continued living as he had done with heretofore, Levin never ceased to feel afraid of his ignorance. Moreover he was vaguely conscious that what he had called his convictions were really ignorance and more than that were state of mind which rendered knowledge of what he needed impossible.”
Jag vet inte vad jag ska säga. Vad mer jag kan tillägga. Livet blir för mycket för Levin. Han behöver ensamhet och isolation. Han behöver fly den psykologiska bördan att vara vid liv. Bördan att aldrig kunna stänga av medvetandet. ”He was glad of this opportunity to be alone and recover from reality, which had already so lowered his spiritual condition”. Han kan inte fly det existensiella lidandet. Han kan inte fly tvivlandet. För den som en gång väckt medvetandet är det omöjligt att återgå till ett stadie av ignorans. Den som en gång tvivlat inser att det inte finns något i livet som är givet. Det är vår tolkning av en situation som ger det mening. Det är denna tunga frihet vi inte kan fly. Att livet är precis vad vi vill att det ska vara. Vi kan alltid välja hur vi vill se det som finns framför oss. I denna vetskap har allt en mening, rationell eller inte, medveten eller inte, vi gör ständigt saker vi inte vill göra eller undviker att göra saker vi vill göra. Varför? Rädsla? Om det funnits en mening med livet hade ingen av oss lidit. Ingen gud kan vara så ond att skapa en människa med vetskapen att denna kommer lida. Det finns inget som är meningslöst. Boken avslutas med en väg ur det existentiella tvivlandet och känslan av meningslöshet.
”My reason will still not understand why I pray, but I still pray, and my life, my whole life, independently of anything that may happen to me, is every moment of it no longer meaningless as It was before, but has an unquestionable meaning of goodness with which I have the power to invest it.”