Djävulen besökte mig inatt. Jag hade väntat honom. Det var inte första gången.

När jag vaknade med hjärtat bultande, svetten rinnande och sinnet ur balans visste jag att han var där. En tom hopplöshet genomsyrade bröstet. En hopplöshet och likgiltighet där döden framstår som ett behagligt alternativ. Allt för att få stopp på lidandet.

Varför besöker du mig frågade jag mig, varför just nu. Jag vill inte ha dig här. Låt mig bara få sova. Här har du inget att hämta. Jag känner dig redan. Du har varit här förut. Snälla gå. Jag önskar att du lämnar mig ifred. Låt mig få återgå till min sömn. Jag förtjänar inte det här.

Jag vet inte längre om jag är vaken eller drömmer. Om jag är levande eller död. Allt är främmande. Jag är rädd. Rädd för att inte vakna ur detta tillstånd.  

Nu är det över. Han har kommit för att hämta mig. Det är så här det slutar. Inte lugnt, stillsamt och tillfreds i ett rum av nära och kära. Bara ett skrik i ett tomt mörker. I en känsla av värdelöshet. Solen kommer inte stiga igen. Undergången är nära.

Du har tvivlat på min existens säger han. Jag ska visa dig. Jag ska väcka tvivel i din tro. Våga inte tro igen. Du är patetisk, du är svag, du är värdelös, du är en insekt som bara förtjänar att mötas med avsmak. Du är ett monster. Du kommer inte känna igen din egen spegelbild. Världen kommer att sluka dig. Du har ingen anledning att känna något hopp. Du har ingen aning om världen. Om vad som väntar dig där ute. Du kan ingenting. Du är ingenting. Du är en liten feg varelse. Varför fortsätter du sträva? Varför lägger du dig inte ner och ger upp? Det är enkelt.

Du har ingenting att erbjuda världen. Vem är du, varför skulle någon lyssna på dig. Ha, har jag lyckats väcka självtvivel? Då har jag lyckats. Jag älskar att plåga dig. När varje steg du går känns osäkert, när du inte längre kan separera verklighet från fantasi, när du tvivlar på allt, det är då jag har lyckats.  

Du gör jobbet åt mig. Jag har gjort mitt jobb. Jag har lyckats vända dig mot dig själv. Ormen äter sin egen svans. Du är fast, du kan inte fly. Världen snurrar och du vet inte hur du ska få den att stanna.

Tristess, rastlöshet, ensamhet, isolering, passivitet. Det är där du hittar mig. Människan är ett rovdjur. Utan byte och något att jaga jagar du din egen svans. Utan någon annan att skada är offret du själv. Utan fiende blir du din egen fiende. Du är din egen värsta fiende. Andra tycker om dig men du tycker inte om dig själv. Du är en bra människa men aldrig tillräckligt.

Du kommer aldrig få någon ro. Jag kommer aldrig lämna dig. Jag kommer fortsätta dyka upp när du inte vill ha mig. När du är förvirrad och rädd. Det är då jag kommer. När du är svag, det är då jag kommer. Jag sparkar på dig när du redan ligger. Haha! Jag är av den värsta sorten. Jag lämnar dig med denna tanke. Jag lämnar dig i mörker, tystnad och ensamhet. Försök hitta ut!

Du är tröttsam svarar jag. Jag har redan hört den här monologen. Du skrämmer inte mig. Du existerar inte om jag inte erkänner din existens. Du finns inte! Jag har skapat dig. Imorgon när jag vaknar kommer du vara borta. Det är jag som har makten. Du har gjort mig starkare. Tack! Tvivlandet gör mig starkare. Jag har lärt mig en läxa. Jag har lärt mig att du bara existerar i min egen rädsla. Ger jag dig rum kommer du flytta in. Du är en parasit. Du gör inget själv. Varför skulle jag lyssna på en parasit. Det är du som är en insekt, och jag krossade dig precis. Jag vet ingenting och det är jag tillfreds med.

Imorgon börjar allt om igen. Imorgon är allt okej.