Döm inte, så blir ni inte dömda. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Följande är ett utdrag och översättning av David Foster Wallaces This Is Water. Tänk dig, det är en vanlig dag i ett vuxet liv, du går upp på morgonen, du går till ditt ansträngande arbete och arbetar i 8-9 timmar. I slutet av dagen är du trött, stressad och vill inget annat än att komma hem, äta något och ta det lugnt för att därefter göra om processen nästa dag. På vägen hem kommer du på att du inte har något att äta, du har glömt att handla, så nu efter jobbet, trött och stressad måste du åka och handla. Det är slutet på arbetsdagen när trafiken är som mest intensiv så att ta sig till affären tar längre tid än vanligt, när du väl kommer fram är affären väldigt befolkad då det är tiden på dagen då även alla andra med jobb förväntas klämma in handlingen. Affären är överbefolkad, överdrivet upplyst och högljudd, det är mer eller mindre det sista stället du vill befinna dig på just nu men ett snabbt in och ut är bara att glömma.
Du måste gå genom hela affären för att få tag i allt du behöver samtidigt som du måste navigera din vagn mellan alla andra trötta och stressade individer plus det ständigt förekommande långsamma äldre personerna och de personer som inte inser att de står mitt i vägen och blockerar vägen för alla runtomkring som du artigt måste be flytta på sig samtidigt som du inombords gnisslar tänder och håller på att explodera. Kombinera detta med ett och annat skrikande barn och en ouppmärksam förälder som låter sitt barn med ADHD springa omkring ostört och helvetet känns inte långt borta. Till slut har du äntligen navigerat genom detta elände och är framme i kassan, eländet tar dock inte slut här. När du kommer till kassan ser du snabbt att det inte är tillräckligt många kassor öppna för att hantera denna slutet på arbetsdags-rushen så kön sträcker sig långt. Detta gör dig naturligtvis ännu mer irriterad och du muttrar tyst för dig själv om hur inkompetenta och dumma alla runt omkring dig är. Du kan dock inte ta ut detta på kassapersonalen som även denna är överbelastad och trött efter en stressad arbetsdag och dessutom tjänar alldeles för lite för att behöva bli utskälld av en irriterad kund. Det här är för de flesta vuxna en del av vardagen. Vardagen består av till ytan små meningslösa rutiner som måste klaras av dag efter dag. Det är i dessa vardagliga meningslösa situationer sättet att tolka dessa blir viktigt, att välja vad vi ska fokusera på blir i dessa situationer meningsfullt.
Dessa vardagliga situationer med långa kassaköer, navigerande genom en överfull affär och trafikköer ger oss tid att tänka. Om vi i dessa situationer inte aktivt och medvetet väljer vad vi ska tänka och fokusera på kommer vi gå igenom dessa vardagssituationer arga och irriterade, med en hyttande näve svära till gud att varför hamnar jag alltid i dessa situationer. Den naturliga utgångspositionen är att dessa situationer enbart händer oss, jag vill hem, äta och vila efter en arbetsdag. Allt och alla som hamnar i vägen för detta väcker ilska och vi frågar oss varför ska alla dessa idioter runt omkring förstöra för mig? Hur vågar dem? Vilka tror dem att dem är? Vi börjar döma dem tyst för oss själva, kolla på alla dessa idioter, feta, fula och irriterande. Hur kan dem inte förstå att jag jobbat hårt hela dagen och vill hem och ta det lugnt. Den här typen av tänkande hoppas jag de flesta av oss kan känna igen sig i. Det är utgångspositionen, jag är i centrum och allt och alla kretsar kring mig. Om vi väljer att tänka på detta vis och det fungerar så absolut, fortsätt. Problemet är att detta tenderar att vara automatiska och lätta valet. Vi behöver inte tänka på detta vis, vi har ett val.
Saken är den att det finns andra sätt att tänka på dessa situationer. Du har ett val, istället för att se alla andra som hinder kan du tänka att de flesta är i samma situation som du själv, ofta troligtvis sämre och besvärligare situationer än du själv. Personen du svor åt som gjorde en dum omkörning i trafiken kanske i själva verket var på väg till sjukhuset med sitt sjuka barn i framsätet. Det vi måste vara ödmjuka med är att vi inte vet någonting om vilka situationer andra är i eller vilka dem är, vad som får dem att göra vad de gör. Det här är friheten av en riktig utbildning, att ständigt vara medveten om att du har makten att inom dig själva bestämma hur en situation ska vara. Jag rekommenderat alla att gå in på Youtube och lyssna på David Foster Wallace This Is Water tal. Det är något vi alltid bör bära med oss, vetskapen att vi själva väljer hur något eller någon ska vara.
Världen är som vi vill ha den, det vi söker är det vi finner, det vi ber om är det vi får. Förväntar vi oss att finna någonting är det oftast det vi finner. Inom socialpsykologin kallas detta fenomen för den självuppfyllande profetian. Den som har en bild över hur något eller någon ska vara agerar omedvetet för att uppfylla och bekräfta denna bild. Som jag länge hävdat, le mot världen och den kommer le mot dig, det är otroligt hur ofta detta fungerar. Bra människor existerar överallt så länge vi utgår ifrån att dem är bra. Oftast har vi själva en roll eller betydelse i hur någon annan reagerar på oss. Personligheter och attityder skapas i samspel med omgivningen. Situationen gör individen lika mycket som individen gör situationen. Utgår vi från att någon är en idiot söker vi alla tecken för att bekräfta denna föreställning, alla tecken som talar emot ovanstående påstående ignorerar vi. Om vi utgår utifrån att en person är exempelvis dum anpassar vi omedvetet de språk vi använder i kommunikationen med denna person. Tydligt exempel i hur de flesta av oss utgår ifrån att barn behöver pratas med på ett simplare språk eller att vi omedvetet pratar aningen högre om vi pratar med någon person som är äldre. Om vi utgår ifrån att någon är blyg kan vi omedvetet undvika att prata med denne person eller undvika att titta på denne och därav genom vårt eget beteende bekräfta den föreställningen vi hade.
Det här kan få förödande konsekvenser både för oss själva och andra då denna föreställning inte nödvändigtvis behöver vara baserad i en egen empirisk observation. Detta har prövats bland annat inom skolan i ett känt experiment. Värt att tillägga är att detta experiment inte hade fått utföras idag. En grupp forskare gav eleverna i en klass ett test vilket det sa skulle visa och förutspå vilka som skulle göra bra ifrån sig under kommande termin. Detta resultat delades senare med lärare för klassen. Detta visade sig stämma, ett högt resultat på provet korrelerade med ett bra resultat under terminen. Problemet var att de som fick ett högt resultat var slumpmässigt utvalda men bara tron på att detta resultat sa något om elevernas individuella begåvning fick lärarna att agera som om dessa vore smartare genom att exempelvis ställa svårare frågor, ha högre förväntningar med mera. Lärarna hade omedvetet gjort dessa elever smartare genom att ge dessa mer uppmärksamhet, bättre feedback och mer utrymme i klassen.
Att inte döma innan vi har all information, det är lättare sagt än gjort. I takt med att livet pågår lär vi oss att snabbt dra slutsatser och fylla i luckor utan att vi har noterat alla detaljer baserat på tidigare erfarenheter, det faktum att solen gått upp alla dagar vi levt får oss att antaga att så även fallet kommer vara nästa dag. Utan förutsägbarhet blir livet oerhört svårt att leva, att i varje situation behöva bedöma denna som ny tar mycket kognitiv kapacitet och kraft. Vi lär oss helt enkelt hoppa över det mesta.
Om teorin fungerar ska de flesta inte notera att ordet men skrivs två gånger i följd utan redan läst alltihopa utan att uppfatta detta. Det här gäller även i hur vi uppfattar andra människor, vi är så vana vid hur det ska se ut och vara enligt våra förutfattande meningar så det är lätt att missa och förbise den information som faktiskt finns. Människor förändras ständigt men varje gång vi träffar samma människa utgår vi ifrån att ingenting hänt, att allt är som vanligt. Trots att världen, omgivningen och vi själva är i ständig förändring har vi ett behov av att behålla bilden av den som stabil, intakt och förutsägbar. Även när vi möter någon vi tror vi känner möter vi ofta delvis en helt ny okänd människa, även de vi känt länge men inte pratat med på ett tag kan uppfattas som främlingar.
De flesta av oss trivs inte med oavslutade saker, vi söker mening och sammanhang, vi är inte bekväma med att lämna trådar öppna, att erkänna för oss själva att just nu har vi inte tillräckligt med information för att kunna göra en korrekt bedömning av situationen. Jag hörde i en podcast om ett intressant experiment som utförts på dejtingappen Tinder, ja resultatet var helt otroligt ärligt talat. Personen i fråga hade befunnit sig på Tinder utan att lyckas något vidare, att bete sig normalt och försöka inleda konversationer som en normal människa fungerade helt enkelt inte. Det han då valde att prova var att vid varje matchning skicka två slumpmässiga emojis. Detta genererade en svarsrespons som var nästan 100%. Teorin bakom detta är att vi inte trivs i ovisshet, dessa emojis startade en tolkningsprocess och ett försök att skapa mening i något som inte alls hade någon mening. Vad betyder det här? Jag kan garanterat (ska prova) ge en person tre slumpmässiga bilder och säga att det finns ett sammanhang bland dessa. Min hypotes är att den tillfrågade kommer hitta ett sammanhang. Bra (kanske elakt och oetiskt) sätt att döda några timmar på. För den som vill ha blickar och uppmärksamhet gäller det att göra det oväntade, det som sticker ut i mängden, det som inte förväntas. Det vi förväntar oss reagerar vi inte på.
Människan söker alltid efter ett varför. När vi söker mening och förklaring bakom ett beteende eller handling, både hos oss själva och andra, när vi försöker hitta en orsak bakom en observerad verkan kan vi göra detta på två sätt. Antingen letar vi förklaringen inom personen själva eller så letar vi den i situationen personen befinner sig i. En inre attribution förklarar beteendet och verkan som att det är något inom personen själv som gjorde detta, en attityd, ett karaktärsdrag eller något i dennes personlighet. En yttre attribution förklarar verkan från situationen, att det var något i situationen som fick personen att agera på detta vis. Ett exempel, vi observerar en pappa som står och skäller på sitt barn, antingen kan vi bestämma att han gör detta för att han är en dålig pappa och disciplinerar sitt barn på ett dåligt sätt eller så kan vi föreställa oss att han kanske gör detta för att barnet precis sprungit ut i vägen och nästan blivit påkörd och därav agerar han precis som de flesta hade gjort i samma situation. Det är en djupare filosofisk fråga än så, gör situationen människan eller människan situationen? Vi kan själva aldrig veta hur vi gjort i en situation innan vi varit i situationen, allt annat är en gissning. Vi alla vill föreställa oss att vi hade sprungit in i det brinnande huset, räddat bebisen och kommit ut som hjältar. Men har vi i så fall förtjänat något i vårt liv för att vi är bra individer eller har vi bara haft turen att hamna i bra situationer? Troligtvis är det inte svart och vitt utan en produkt av båda delar. Jag kommer att tänka på Ingemar Stenmarks gamla ödmjuka påstående att ju mer jag tränar desto mer tur tycks jag ha.
Intressanta resultat har hittats vid studiet av en inre eller yttre attributionsprocess inom gifta par. Makar som enligt sig själva lever i ett lyckligt äktenskap rapporterar och observeras oftare attribuera positiva kvaliteter och beteenden till inre faktorer och negativa kvaliteter och beteenden till situationen. Exempelvis hon hjälpte mig för att hon är en bra person och då i motsatt riktning hon skällde på mig för att hon haft en tuff dag på jobbet, inte för att hon är en dålig person. Tvärtom gäller då äktenskap som upplever turbulens och osämja. Positiva saker attribueras till situationen eller externa faktorer, exempelvis han hjälpte mig för att han ville imponera på våra vänner. Negativa saker attribueras till inre faktorer, exempelvis han skällde på mig för att han är en självisk idiot. De personer vi gillar attribuerar vi positiva egenskaper till de själva. Det här kan jag känna igen från arbetsplatsen, han fick befodran för att han jobbar hårt och är kompetent och därav förtjänt av den. Är det någon vi inte gillar fick han befodran för att han ”fjäskat” eller sålt sig, absolut inte för att han skulle ha förtjänat den.
Genom att förstå situationen någon befinner sig i kan vi i min egen erfarenhet lättare förstå och även känna sympati och empati för andra. Jag inbillar mig åtminstone att de flesta innerst inne är bra personer men att många befinner sig i dåliga, stressade och ansträngande situationer. De flesta av oss har uppfattningen att människor agerar som dem gör för att de är så dem är, inte på grund av den situation de befinner sig i. Underskattandet av situation och externa faktorer är så vanligt förekommande att det inom socialpsykologin kommit att kallas för det fundamentala attributionsfelet. Vi kan spara oss själva mycket onödigt grubblande på detta vis, vi har som tidigare nämnt alltid själva makten att bestämma hur vi ska se på en situation. Den otrevliga kassören kanske inte alls var otrevlig för att hon är en otrevlig person, hon kan lika gärna precis innan fått reda på att hon har en allvarlig sjukdom eller att hennes man lämnat henne. Vi vet aldrig.
Det här varierar även lite när det kommer till om attributionen gäller oss själva eller andra. De flesta av oss har ett starkt behov av att hålla den egna självbilden och självförtroendet högt. Våra egna misslyckanden attribuerar vi till utomstående faktorer, en förlust i fotbollsmatchen var domarens fel. En vinst var vår egen förtjänst. Det här har studerats och jag har även själv observerat det i första hand inom skolan när det kommer till betyg och hur vi förklarar det betyget vi fått. Det är även intressant att lyssna på hur andra attribuerar deras lyckanden och misslyckanden. En misslyckad tentamen eller ett dåligt resultat har jag hört attribueras till allt från en dålig natts sömn, till en dator som strulade till paranoida ”läraren har något emot mig” påståenden eller invecklade konspirationer om ett skolsystem som vill aktivt vill trycka ner vissa grupper som kan få mig att betvivla talarens mentala tillstånd och tro att det är påverkade av någon substans. Det är ett sätt att hålla självförtroendet intakt, om det är lärarens fel eller att tentamen var konstigt designad är det inte oss själva det är fel på och därav har vi inget eget ansvar i situationen. Positiva resultat tenderar vi dock att tillskriva oss själva och vara benägna att ta ansvar för.
Som nämnt tidigare är vi människor inte bekväma med att världen ibland skulle te sig slumpmässigt. Vi vill gärna tro och inbilla oss att all verkan har en tydlig orsak. I detta vill vi även tro att dåliga saker händer av en anledning och att världen är rättvis. Vi vill leva i en värld där bra saker händer bra människor och dåliga saker händer dåliga människor eller åtminstone människor som tar dåliga beslut och gör dumma misstag. Detta är tyvärr inte alltid sanningen. Cancer kan drabba även den som gjort allt rätt i livet, som motionerat, ätit sunt och allt annat man ska göra. Precis som att den som gjort allt fel inte drabbas av cancer. Rättvist? Nej, livet är inte rättvist. Studier har visat att folk ofta tror eller inbillar sig att offer för exempelvis våldtäkt eller våld i hemmet själva är att skylla för att det hänt dem. Vi känner oss helt enkelt tryggare och mer självsäkra i en värld som är förutsägbar och där allt har en tydlig, om dock inbillad orsak.
Det fundamentala attributionsfelet kan även få oss att underskatta och överskatta gruppens betydelse för individens handlande och agerande. När vi är osäkra på hur vi ska agera i en situation kollar vi på hur andra agerar eller har agerat i liknande situationer. Vem är då ansvarig för att en person agerat som den gjort? Vad är den bakomliggande orsaken? Varför? Det här prövades i Nurnberg rättegångarna efter andra världskriget slut där ansvar bakom all förödelse som Tyskland orsakat skulle prövas. Jag kan för övrigt rekommendera att läsa Hannah Arendts Eichmann i Jerusalem där hon studerar den rättegång som hölls mot Adolf Eichmann där hans ansvar i kriget skulle bestämmas. Jag tror de flesta är överens om att alla individer i ett helt land knappast kunde hållas lika ansvariga, många blev enbart offer för ett ondskefullt system. Det här har prövats i idag klassiska experiment som Stanley Millgrams elchocksexperiment eller Philip Zimbardos Stanford Prison Experiment. Många ondskefulla ageranden är inte en produkt av frivillig handling av en ondskefull individ utan snarare en produkt av ett ondskefullt system individen befinner sig inom.
Vi är alla med i flertalet grupper i varje stund i våra liv, både självvalda och inte valda. Dessa grupper kan avgöra både hur vi själva blir bedömda och även hur vi bedömer andra. Etnicitet, kön, ålder, yrke, intresse, allt detta delar upp oss grupper. Vid en första bedömning är det lättare och mindre ansträngande att göra en bedömning utifrån vår tidigare erfarenhet med dessa grupper än med individen. Vi inbillar oss att gruppen är heterogen. Om vi observerat ett mönster eller beteende i denna grupp utgår vi ifrån att alla inom gruppen är på detta vis.
Om det är något jag vill säga med denna text är det betydelsen av att vara ödmjuk. Ödmjuk inför det faktum att vi inte vet någonting om andra och varför dem gör som dem gör. Om vi vill veta detta måste vi fråga dem. Vi kan inte enbart genom att observera ett beteende förstå varför det sker. Världen är ett mysterium, vill vi veta varför något händer måste vi ställa oss frågan varför.