Jag söker efter rätt ord, rätt ord för att hitta där jag är,

Rätt ord för att hitta där jag varit.

Jag är varken främling eller vän, varken här eller där, nu eller då.

Jag är överallt, jag lever i två världar, den gamla och den nya.

Vad jag är kan bara framtiden berätta. Jag är rädd för att släppa taget om det gamla.

Rädd för vad jag ska möta i det nya. Rädd för jag kommer möta om jag stannar i det gamla.

Jag vill släppa taget, jag vill glömma. Jag vill låta mig styras, omfamnas av spontanitet och impuls.

Fri från eftertanke i ungdomlig naivitet. En ungdom där framtiden inte finns, där att bli gammal och åldras ännu inte är en realitet.

Den som ändå kunde få födas som en ny man. Fri från allt som varit. Likt en Fenix som reser sig ur askan.

Jag vill vara en främling igen, nyfiken och fri att vara allt jag vill vara. Inget i det förflutna håller främlingen kvar. Inget som kan påminna om det gamla.

Allt han har, allt han sett. Allt han varit. Det betyder inte längre någonting.

Det han älskar är det han hatar, hatar för att det håller han kvar. Allt han äger blir en börda.

Det finns ingen frihet i kärleken, men det är den han behöver. Han vill vara fri men vet att den inte existerar. Hjärtat är aldrig fritt.

Kärleken binder han. Den kräver mod. Det är ett åtagande han vet han inte kan ta sig ur, och det vill han inte heller.

Den som en gång älskat är inte längre sig själv.

Åh, du ambivalenta värld. Jag drömmer om att hitta mig själv i en varaktig lycka. Samtidigt är det mig själv jag vill fly. Det är vad jag drömmer om, att inte längre vara bunden i mig själv.

Genom kärleken vill jag vara i någon annan. Vägen ut ur den existentiella ensamheten. Där en blir två.

Det kräver mod, mod att våga överlämna en äkta del av jaget.

Ta risken, det finns inget annat sätt. Paradiset kan enbart nås genom att vara genuin och sann.

Det gör åtminstone det här stundtals plågade samvetet och hjärtat lättare.