Med utgångspunkt i David Fosters Wallaces tal till avgångseleverna på Kenyon College 2005.

This is water.

Essä – Friheten att välja. Om den självuppfyllande profetian och det fundamentala attributionsfelet

Två unga fiskar simmar lugnt omkring och sköter sitt. En dag simmar en äldre visare fisk förbi som nickar åt dem och säger ”god morgon grabbar, hur är vattnet?”. De två unga fiskarna simmar vidare, plötsligt kollar den ena över på den andra och säger ”vad är vatten?”.

Vad är meningen med detta? Jag tänker inte vara den äldre visare fisken som berättar för de unga fiskarna vad vatten är. Poängen med historian om fiskarna är att poängtera att de självklaraste mest betydelsefulla sakerna är de som både är svårast att se och prata om. Majoriteten av livet flyter på utan att vi är medvetna om det.

En till historia. Två män sitter och pratar i en bar någonstans långt ute i den avlägsna vildmarken. En av dem är religiös och troende, den andra är ateist. De är fullt upptagna med en debatt över guds existens med den särskilda intensitet som kommer efter sådär fyra öl. Ateisten säger: “det är inte som att jag inte provat hela den där gud och bön grejen. Senast förra månaden fastnade jag i en hemsk snöstorm, jag var vilse, kunde inte se nåt och det var över 30 minus. Det var då jag försökte, jag föll till mina knän och skrek ut: “å gud,om du finns, jag är fast i stormen och kommer dö om du inte hjälper mig”.

I baren kollar den religiöse och troende mannen upp på ateisten förbryllad, häpen och säger: “Men då måste du ju tro på gud, du är ju här och du lever”. Ateisten fnyser åt den religiöse och “Nej, all som skedde var att några samer kom förbi och visade mig vägen tillbaka till lägret”

Vad vi väljer att tro blir vår verklighet. 

Tänk dig, det är en vanlig dag i ett vanligt vuxet liv, du går upp på morgonen, du går till ditt ansträngande arbete och arbetar i 8-9, 10 timmar. I slutet av dagen är du trött, stressad och vill inget annat än att komma hem, äta något, fixa det som ska fixas och ta det lite lugnt för att därefter göra om processen nästa dag. På vägen hem kommer du på att du inte har något att äta hemma, du har glömt att handla, så nu efter jobbet, trött och stressad måste du åka och handla. Det är slutet på arbetsdagen när trafiken är som mest intensiv så att ta sig till affären tar längre tid än vanligt. När du väl kommer fram är affären väldigt befolkad då det är tiden på dagen då även alla andra med jobb förväntas klämma in handlingen. Affären är överbefolkad, överdrivet upplyst och högljudd, det är mer eller mindre det sista stället du vill befinna dig på just nu, ett snabbt in och ut är bara att glömma.

Du måste gå genom hela affären för att få tag i allt du behöver samtidigt som du måste navigera din vagn mellan alla andra trötta och stressade individer plus det ständigt förekommande långsamma äldre personerna och de personer som inte inser att de står mitt i vägen och blockerar vägen för alla runtomkring som du artigt måste be flytta på sig samtidigt som du inombords håller på att explodera. Kombinera detta med ett och annat skrikande barn och en ouppmärksam förälder som låter sitt barn springa omkring ostört och helvetet känns inte långt borta. Till slut har du äntligen navigerat genom detta elände och är framme i kassan, eländet tar dock inte slut här. När du kommer till kassan ser du snabbt att det inte är tillräckligt många kassor öppna för att hantera denna slutet på arbetsdags-rushen så kön sträcker sig långt. Detta gör dig naturligtvis ännu mer irriterad och du muttrar tyst för dig själv om hur inkompetenta och dumma alla runt omkring dig är. 

Du kan dock inte ta ut detta på kassapersonalen som även de är överbelastade och trötta efter en stressad arbetsdag och dessutom tjänar alldeles för lite för att behöva bli utskällda av en irriterad kund. 

Det här är för de flesta vuxna en del av vardagen. Vardagen består av till ytan små meningslösa rutiner som måste klaras av dag efter dag. Det är i dessa vardagliga meningslösa situationer sättet att tolka dessa blir viktigt, att välja vad vi ska fokusera på blir i dessa situationer meningsfullt.

Dessa vardagliga situationer med långa kassaköer, navigerande genom en överfull affär och trafikköer ger oss tid att tänka. Om vi i dessa situationer inte aktivt och medvetet väljer vad vi ska tänka och fokusera på kommer vi gå igenom dessa vardagssituationer arga och irriterade, med en hyttande näve svära till gud att varför hamnar jag alltid i dessa situationer. Den naturliga utgångspositionen är att dessa situationer enbart händer oss, jag vill hem, äta och vila efter en arbetsdag. Allt och alla som hamnar i vägen för detta väcker ilska och vi frågar oss varför ska alla dessa idioter runt omkring förstöra för mig? Hur vågar dem? Vilka tror dem att dem är? Vi börjar döma dem tyst för oss själva, kolla på alla dessa idioter, feta, fula och irriterande. Hur kan dem inte förstå att jag jobbat hårt hela dagen och vill hem och ta det lugnt. 

Den här typen av tänkande hoppas jag de flesta av oss kan känna igen sig i. Det är utgångspositionen, jag är i centrum och allt och alla kretsar kring mig. Det finns inget du upplevt där du själv inte är centrum. Världen som du upplever den är där framför DIG, eller bakom DIG, till vänster eller till höger om DIG. Tanken om att världen skulle kretsa kring dig är inget konstigt. Det är utgångspositionen för alla våra tankar. Andras upplevelser, tankar och känslor måste kommuniceras till dig, dina egna är så omedelbara, brådskande och verkliga. 

Som ni alla vet vid det här laget är det extremt svårt att hålla sig alert och uppmärksam utan att bli hypnotiserad av den inre monologen som pågår konstant inuti det egna huvudet. (Ja, det pågår troligtvis nu hos vissa av er).  

Som jag tidigare sa är det mest självklara sakerna de som är svårast att se. Om vi väljer att tänka på detta vis, och det fungerar så absolut, fortsätt. Problemet är att detta tenderar att vara automatiska och lätta valet. Vi behöver inte tänka på detta vis, vi har ett val. Världen behöver inte kretsa kring oss själva. 

Istället för att se alla andra som hinder kan du tänka att de flesta är i samma situation som du själv, ofta troligtvis sämre och besvärligare situationer än du själv. Personen du svor åt som gjorde en dum omkörning i trafiken kanske i själva verket var på väg till sjukhuset med sitt sjuka barn i framsätet. Det vi måste vara ödmjuka med är att vi inte vet någonting om vilka situationer andra är i eller vilka dem är, vad som får dem att göra vad de gör. Det här är riktig frihet, friheten att ständigt vara medveten om att du har makten att inom dig bestämma hur en situation ska vara. 

Världen är som vi vill ha den, det vi söker är det vi finner, det vi ber om är det vi får. Förväntar vi oss att finna någonting är det oftast det vi finner. Den självuppfyllande profetian.

Har vi en bild över hur något eller någon ska vara agerar vi för att uppfylla och bekräfta denna bild. (Omedvetet och automatiskt). Le mot världen och den kommer le mot dig, det är otroligt hur ofta detta fungerar. Bra människor existerar överallt så länge vi utgår ifrån att dem är bra. 

Ofta har vi själva en roll eller betydelse i hur någon annan reagerar på oss. Personligheter och attityder skapas i samspel med omgivningen. Ingen individ är en isolerad ö.Situationen gör individen lika mycket som individen gör situationen. Utgår vi från att någon är en idiot söker vi alla tecken för att bekräfta denna föreställning, alla tecken som talar emot ovanstående påstående ignorerar vi. Om vi utgår utifrån att en person är dum och oförmögen anpassar vi omedvetet de språk vi använder i kommunikationen med denna person. 

Det här kan få förödande konsekvenser både för oss själva och andra då denna föreställning inte nödvändigtvis behöver vara baserad i en egen empirisk observation. 

Att inte döma innan vi har all information, det är lättare sagt än gjort. I takt med att livet pågår lär vi oss att snabbt dra slutsatser och fylla i luckor utan att vi har noterat alla detaljer. Detta baserat på tidigare erfarenheter, det faktum att solen gått upp alla dagar vi levt får oss att antaga att så även fallet kommer vara nästa dag. 

Utan förutsägbarhet blir livet oerhört svårt att leva, att i varje situation behöva bedöma denna som ny tar mycket kognitiv kapacitet och kraft. Vi lär oss helt enkelt hoppa över det mesta.

De flesta av oss trivs inte med oavslutade saker, vi söker mening och sammanhang, vi är inte bekväma med att lämna trådar öppna eller att erkänna för oss själva att just nu har vi inte tillräckligt med information för att kunna göra en korrekt bedömning av situationen.

Människan söker alltid efter ett varför. När vi söker mening och förklaring bakom ett beteende eller handling, både hos oss själva och andra kan vi göra detta på två sätt. Antingen letar vi förklaringen inom personen själva eller så letar vi den i situationen personen befinner sig i.

En inre attribution förklarar beteendet och verkan som att det är något inom personen själv som gjorde detta, en attityd, ett karaktärsdrag eller något i dennes personlighet. En yttre attribution förklarar verkan från situationen, att det var något i situationen som fick personen att agera på detta vis. Ett exempel, socialtjänst style, vi observerar en pappa som står och skäller på sitt barn, antingen kan vi bestämma att han gör detta för att han är en dålig pappa och disciplinerar sitt barn på ett dåligt sätt eller så kan vi föreställa oss att han kanske gör detta för att barnet precis sprungit ut i vägen och nästan blivit påkörd och därav agerar han precis som de flesta hade gjort i samma situation.

Det är en djupare filosofisk fråga än så, gör situationen människan eller människan situationen?

Intressanta resultat har hittats vid studiet av en inre eller yttre attributionsprocess inom gifta par. Jag tänker att även detta gäller arbetsrelationer och alla andra relationer för den delen. Makar som enligt sig själva lever i ett lyckligt äktenskap rapporterar och observeras oftare attribuera positiva kvaliteter och beteenden till inre faktorer och negativa kvaliteter och beteenden till situationen. 

Exempelvis hon hjälpte mig för att hon är en bra person och då i motsatt riktning hon skällde på mig för att hon haft en tuff dag på jobbet, inte för att hon är en dålig person. Jag fick ett drygt svar på mitt mail för att personen upplever en stressad situation, inte för att personen är en idiot. 

Tvärtom gäller då äktenskap som upplever turbulens och osämja. Positiva saker attribueras till situationen eller externa faktorer, exempelvis han hjälpte mig för att han ville imponera på våra vänner, inte för att han är en god person. Negativa saker attribueras till inre faktorer, exempelvis han skällde på mig för att han är en självisk idiot. 

Genom att förstå situationen någon befinner sig i kan vi i min egen erfarenhet lättare förstå och även känna sympati och empati för andra. Jag inbillar mig åtminstone att de flesta innerst inne är bra personer men att många befinner sig i dåliga, stressade och ansträngande situationer. 

De flesta av oss har uppfattningen att människor agerar som dem gör för att de är så dem är, inte på grund av den situation de befinner sig i. Det är det lätta sättet, det självklara sättet, det vatten vi själva inte ser. 

Underskattandet av situationen och externa faktorer är så vanligt förekommande att det inom socialpsykologin kommit att kallas för det fundamentala attributionsfelet. Vi kan spara oss själva mycket onödigt grubblande på detta vis, vi har som tidigare nämnt alltid själva makten att bestämma hur vi ska se på en situation. 

Den otrevliga kassören i slutet på din stressiga arbetsdag kanske inte alls var otrevlig för att hon är en otrevlig person, hon kan lika gärna precis innan fått reda på att hon har en allvarlig sjukdom eller att hennes man lämnat henne. Vi vet aldrig. Men utgår vi från att personer är dåliga kommer vi hitta tecken på det. 

Det här varierar även lite när det kommer till om attributionen gäller oss själva eller andra. De flesta av oss har ett starkt behov av att hålla den egna självbilden och självförtroendet högt. Våra egna misslyckanden attribuerar vi till utomstående faktorer, en förlust var någon annans fel. En vinst var vår egen förtjänst. 

Det här har studerats och jag har även själv observerat det i första hand inom skolan när det kommer till betyg och hur vi förklarar det betyget vi fått. Det är även intressant att lyssna på hur andra kan attribuera lyckanden och misslyckanden. En misslyckad tentamen eller ett dåligt resultat har jag hört attribueras till allt från en dålig natts sömn, till en dator som strulade till paranoida ”läraren har något emot mig” påståenden eller invecklade konspirationer om ett skolsystem som aktivt vill trycka ner vissa grupper. 

Det är ett sätt att hålla självförtroendet intakt, om det är lärarens fel, chefens fel, systemets fel, någon annans fel är det inte oss själva det är fel på och därav har vi inget eget ansvar i situationen. Positiva resultat tenderar vi dock att tillskriva oss själva och vara benägna att ta ansvar för.

Om det är något jag vill förmedla med denna text är det betydelsen av att vara ödmjuk. Ödmjuk inför det faktum att vi inte vet någonting om andra och varför de gör som de gör. I denna ovisshet kan vi välja hur vi ser något. Det är den riktiga friheten. Det har inget med kunskap att göra, det handlar bara om att ständigt påminna oss själva. Vi är individer som själva väljer vilken värld vi vill leva i.

Gör vi inte det är vi de två unga fiskarna som inte är medvetna om det vatten vi lever i.