Jonathan Franzen Vägskäl – Familj, gud och frustration.

Alla lyckliga familjer har något gemensamt men alla olyckliga familjer är olyckliga på sitt eget unika vis inleder Tolstoy mästerverket Anna Karenina. Denna olycka har det skrivits romaner om i århundrande och är återigen temat för Jonathans Franzens stundtals briljanta skildring av en dysfunktionell familj i 1970-talets medelklass Amerika. Alla är olyckliga individer som gemensamt skapar en olycklig dysfunktionell familj. Den på ytan perfekta familjen som under ytan döljer ett okontrollerat mörker. Efter år av lögner vet man längre inte vad som är sant och inte.

Familjedispyter, moralrelativism, fåfänga, lögner, depression, drogbruk, avundsjuka, existentiellt tvivlande, ensamhet och självhat. Ett äktenskap utan kärlek där bitterheten efter år av vardag genomsyrar och förgiftar hela omgivningen. Ett äktenskap mellan den goda prästen och den syndande kvinnan. Ett äktenskap mellan gott och ont. Den populära dottern som balanserar rollen som pappas perfekta flicka med en vilja att bryta sig loss från denna roll. Den manipulerande, ljugande och trotsande sonen med ett dolt drogmissbruk. Den goda, familjeälskande sonen som efter sin första kontakt med omvärlden vänder sig mot familjen och allt han tidigare stått för. Självtvivel och frustration som projiceras på fel personer. Egna tillkortakommanden som man inte vågar ta ansvar för. Människan är ett rovdjur, har vi ingen fiende att attackera blir vi vår egen fiende. Livet är oförutsägbart, fullt av motgångar och det blir aldrig som man tänkt sig. Förmågan att framgångsrikt hantera motgångar och situationer som inte blir som man tänkt sig utan att gå under på köpet är en viktig del för det psykiska välmåendet.

Det existerar en enorm obalans mellan vem man på ytan påstår sig vara och den man inom sig känner att man är. Alla karaktärer är deras egen värsta fiende. Det känns som jag skrivit det här tidigare. Jag har läst det förr. För den som tidigare läst Franzen känns det igen. Det är samma historia med nya karaktärer och i en annan omgivning. Ensamma individer som alla söker efter en gemenskap, en plats där de hör hemma. En plats där de inte längre är främlingar. En plats där relationer bygger på sanning, gemenskap, tillit och ömsesidigt stöd i en värld av meningslöshet och postmodern relativism. I boken är denna plats Crossroads. En kristen ungdomsgrupp driven av en omtyckt, karismatisk och nytänkande ledare. En plats för värme, gemenskap, empati och ovillkorlig kärlek. En värderingsfri plats där alla är accepterade oavsett brister och tillkortakommanden. Mycket av boken kretsar kring denna grupp.

För fadern i familjen, Russ är Crossroads grunden för hans grubblande. Han börjar tvivla på sig själv när han inte kan nå fram till dessa ungdomar och förlorar maktstriden mot den nya unga ungdomsledaren. Det drar ner honom i en medelålderskris. Den starka och modiga individ han en gång varit, den karaktär som vann honom hans fru finns inte längre. Han har blivit förminskad av ett gäng ungdomar, han har tillåtit sig själv bli förminskad av ett gäng ungdomar, de har stött ut honom från den grupp han själv startat. Den karaktär han trodde han var, den karaktär som var trendig, lyssnade på jazz, var en kämpe för medborgarrättsrörelsen och alltid stod upp för de svaga finns inte längre. Hans hjälp är inte behövd, han är inte längre eftertraktad. Han upplever att alla vänder sig emot honom och han är oförmögen att se sin egen roll i det hela. Han intalar sig själv att det är hans fru som gjort honom till denna individ. Lösningen för detta inbillar han sig ligger i att ha en affär med en församlingsmedlem. Det är vad som driver denna karaktär genom boken. Han gör allt för att få detta att hända, från att prova illegala droger till att sluta fred med sin ärkefiende. Han tvingas bli något han inte är för att få det han vill ha. Trots denna resa tvivlar han aldrig på sin egen godhet. Han är en altruist med narcissiskta drag, en ekvation som inte går ihop.   

Frun och mamman Marion är ett nervvrak som ständigt känns ett steg bort från ett sammanbrott. Hon är oberäknelig och skrämmande. Det finns inte ett uns av verklighet och rationalitet kvar i hennes världsbild. Den händelse som definierat och styrt hela hennes vuxna liv håller hon hemlig. Hon är rädd att sanningen kommer förstöra hela den illusion och luftslott hon byggt upp. Hon hänger fast vid allt som håller henne över ytan och skyddar henne från att återigen dras ner i det mörker hon varit i. Hon är ensam utan någon att dela sitt lidande med. Hela hennes liv är byggt på en lögn. Hon är inte den hon påstår sig vara. Hon har varit nere på botten och vänt, hon har sett djävulen, stått öga mot öga med riktig ondska. Hennes far tog livet av sig när hon var ung och hon övergavs av sin mor, hon har haft en affär med en gift man och betalat för en abort genom prostitution. Det finns inte ett spår av lycka kvar i henne efter detta och hon beskyller sig själv för detta. Det är straffet för att vara en syndare. Inom den katolska tro hon valt att grunda sitt tänkande inom är alla syndare som förtjänar att lida. Hon känner sig inte värd annat än nedstämdhet. Den person hon är äcklar henne, hon vill fly från den kropp hon upplever håller sinnet fången. Hon vill straffa sig själv för det hon gjort. Den som fick henne att hålla sig över ytan, hennes man Russ vill inte längre ha henne. Deras en gång levande äktenskap är dött, och med det hon. Hon håller sig själv ansvarig för allt ont som hänt henne. Det är först när hon med hjälp av en psykolog kan öppna upp om de stora hemligheter hon burit med sig hela livet börjar känna sig som en riktig person igen, hon hatar inte längre sig själv för det som hände henne. Hon känner sig inte längre värdelös. Hon börjar tala sanning igen. Hon börjar leva. När hon själv börjar tala sanning märker hon att även andra börjar tala sanning till henne. Sanningen sätter oss fria sades det i bibeln. I Franzens böcker är det vad alla behöver men undviker. Sanningen är vår vän och värsta fiende. Om den ens existerar?

Sonen Perry, familjens svarta får. Han är den som splittrar familjen men samtidigt enar den. Han lider av en existentiell ensamhet han självmedicinerar för med diverse droger och berusningsmedel. Han får aldrig någon ro, ständigt ängslig, full av oro och tvivlar på vem han är, tvivlar på om han är en god person. Han klarar inte av verklighetens psykologiska tyngd och osäkerhet. Han söker ständigt en flykt från denna obehagliga verklighet med diverse berusningsmedel. Verkligheten och insikten att han inombords inte har något, att det enbart existerar en tomhet. Det här är ett ständigt återkommande tema i Franzens böcker och andra i hans generation som David Foster Wallace. Känslan av att vara en bluff, att ständigt gå runt med en mask, en persona som Carl Jung kallade det. Känslan av att inte ha något som går att kalla äkta. Ingen förmåga att uppleva någon känsla som är beständig förutom tomheten. Bara driven av yttre motivation, belöning och fåfängan av det intryck vi lämnar i andra. Han är manipulativ och älskar att vara i andras medvetande. Han lär sig snabbt hur man klättrar inom rådande hierarkier. Han trivs i Crossroads när han lärt sig hur spelet där fungerar, vem som vinner och vem som förlorar. Genom det kristna medlidandet och viljan att förlåta som genomsyrar gruppen blir hans mörka och fula sidor hyllade som modiga. Förmågan att vända andra kinden till, förlåta även de värsta synder och vara öppen för alla individer är vad som premieras i gruppen. Det är en miljö där man triumferar och skryter om sin moraliska överlägsenhet. De sitter alla på sina höga hästar under namnet Gud och kristendom. De tror att de är goda bara för att de tror på Gud, för det är vad kristendomen lärt dem, att tro och lyssna på Jesus är det högsta värdet som går att uppnå, det är meningen med livet. Det blir en tävling vem som mest kan likna det ideal Jesus förespråkat. Svaghet vinner, självömkandet och medlidandet vinner. De försöker leva i Jesus namn samtidigt som det alla blir mer och mer främmande för sig själva. Alla lever enligt den tro och moral kristendomen predikar men trots detta är ingen lycklig. Det här gäller speciellt Perry. Han följer Guds ord utan tro. Detta genomskådas av systern Becky.

Becky kämpar även hon med sin identitet, hon har ännu inte upplevt livet. Det är för alla lätt att följa kristendomens moral när livet är lätt. Deras moral, deras koder, det är ett dåligt skämt. Glömt under första skymten av trubbel. Hon vet att brodern är ond, falsk och manipulativ och ändå accepteras även han som en god människa i Crossroads. Vad är det för vits med att följa regler om det ändå inte finns någon konsekvens för de som bryter dem? Om det till och med är så att den värsta syndaren är den som får mest medlidande. Becky är populär och har aldrig tvivlat på sig själv, allt hon någonsin gjort har varit det rätta, hon har aldrig gjort fel, inte umgåtts i felkretsar, hållit sig undan droger, alkohol och sex innan äktenskapet och vad får hon för detta? Inget. Hon har hela sitt liv lyssnat på andra och aldrig följt sin egen övertygelse. Hon har alltid blivit tillsagd att hon är smart och har en ljus framtid. Inget hon någonsin fått bestämma själv. Den som sa åt henne att följa sitt eget hjärta, moderns syster dog i ensamhet, bitter och deprimerad. Hon har aldrig ifrågasatt denna verklighet eller tvivlat på de som påtalat detta för henne. Hon har aldrig gjort fel och därav aldrig förstått att världen är full av ondska, hon har ingen kontakt med sina onda sida. När denna sida väcks början hennes liv om på nytt. Hon blir kär, provar cannabis och börjar bråka med allt och alla. Hon har alltid sagt ja och när hon väl lärt sig hur man säger nej har hon mycket att ta igen. Hon vänder sig mot allt, brodern, fadern, modern, religionen. Hon är en romantiker som aldrig upplevt ondska. Hennes första upplevelser av världen och livet är inte alls så glamoröst hon hade föreställt sig och drömt om. Hon vill inte ha världen, hon vill vara kvar i sin trygga bubbla. Hon gifter sig tidigt, skaffar barn och blir kvar i staden hon växt upp i. Livet är över innan hon är vuxen.

Brodern Clem, den rationelle. Historian och de olika karaktärerna får mig osökt att tänka på Dostojevskijs Bröderna Karamazov, historian om den naive romantikern och idealisten, den cyniska rationella och den impulsiva hedonisten. Clem har levt, han vet att världen inte är kuddar och kärlek. Han är romantikern som efter livserfarenhet sett ondska, orättvisa och lidande. Titeln är ett perfekt namn på boken för det är ett vägskäl alla karaktärer står inför, de måste göra ett val, det måste ändra riktning i livet för alla är på väg rakt ner i mörkret. Clems insikt är att hårt arbete är det enda som i slutändan gör människan lycklig och livet meningsfullt. Lidande, kämpande, hunger och törst. En hungrig individ funderar inte över meningen med livet, han funderar över hur han ska kunna äta sig mätt och överleva. Han lär sig långsamt må dåligt över bekvämligheten i sitt liv, en bekvämlighet han inte känner sig förtjänt av. Nöjdhet och bekvämlighet gör honom lat, han tappar all disciplin och förmåga att arbeta hårt. Hans första flickvän och köttets lustar introducerar honom till en värld av njutning som i slutändan vänder sig emot och äcklar honom. Han vill göra en uppoffring för mänskligheten, han vill tjäna ett högre syfte. En mätt mage, nöjdhet och tristess är djävulens lekplats. Utan svårigheter skapar människan sina egna svårigheter. Det är vad Clem gör, han vill lida. Genom att frivilligt anmäla sig för tjänstgöring i Vietnam förväntar han sig uppnå detta högre syfte, att strida och kämpa med sina bröder för överlevnad. Han överger allt han tidigare stått för, det ädla kristna syftet, stå upp för den svaga och pacifism. Genom att själv undvika kriget har han blod på sina händer, han har skickat andra till kriget, han har låtit andra dö. Han övertygar sig själv att det är denna handling som kommer rentvå det dåliga samvete han bär runt. Som för alla andra karaktärer i boken blir får sällan den handling man hoppas ska frigöra livets tunga börda den handling som gör det. Bördan är inget som går att fly ifrån. Det påminner mig om Schopenhauer och Camus idéer om lidandet som för människan ofrånkomligt. Livets mening hittas i de små stunder mellan det ofrånkomliga lidandet.

Jag lämnar boken fylld av hopp. Lyckliga slut är inget jag kommit att förvänta mig av Franzen. Inget blir någonsin okej, det är enbart i sagor det existerar lyckliga i alla sina dagar slut. Livet är en lång resa utan slut. Allt är öppet, vi hamnar ofta inför svåra vägskäl, oavsett vilket val vi väljer kommer livet utformas annorlunda. Det viktiga är att vi väljer, att vi inte fastnar i det existentiella tvivlandet. Oavsett vilket val vi väljer slutar livet aldrig på den plats vi började. Aktivitet trumfar alltid passivitet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *