Att vara eller inte vara är en fråga som ständigt hänger över oss. Varför ska det vara så svårt att inte göra något? Varför ska det vara så svårt att bara vara närvarande i stunden? Så svårt att i stillsamhet sitta och njuta av nuet? Stilla, utan en röst som säger åt oss att vi ska göra något. Stress över ingenting, stress över sysslolösheten. Vi är stressade för att vi inte kan slappna av, och oförmågan av att inte kunna slappna av gör oss stressade. Det är en ständigt pågående process.
Hur kan att inte göra någonting vara så jobbigt och svårt? Det är idag måndag och jag är ledig. Det finns ingenting jag nödvändigtvis ska göra och ändå är jag inte fri. Jag gör ingenting och ändå känner jag mig skyldig, till vad vet jag inte. Ett ypperligt tillfälle att utforska den röst som säger åt mig att röra mig, som hindrar mig från att finna ro, som säger att jag ska göra något, jag har ingenstans att vara men ändå vill jag vara överallt. Gör det, gör det, gör det. Jag dras isär, hjärnan vill vara överallt och kroppen har bara förmågan att vara på ett ställe samtidigt. Utanför drömmen kan vi inte frigöra oss från tid och rum.
Varför är jag en så hård härskare över mig själv? Varför är jag min egen totalitära tyrann när jag aldrig önskat detta för någon annan? Jag hade aldrig plågat någon annan men mig själv har jag inga problem med att plåga, avhumanisera och stå likgiltig inför. Det finns de som tror på sunt förnuft och människan som rationell beslutsfattare, varför plågar jag då ständigt mig själv och avhåller mig från njutning och lycka. Varför hindrar jag mig själv från att både göra det jag vill och även det jag vet att jag behöver? Ett beteende som helt saknar logik och förnuft.
För att kunna förbättra något krävs det en självkännedom och medvetenhet om problemet och ett erkännande av dess existens. Det här är ett problem som berövar mig lycka. Det här är jag som berövar mig själv lycka. Det här är ett försök till en konversation med mitt mörka jag, min egen värsta fiende, mig själv. Den som ständigt säger allt jag ska göra för att vara nöjd, för att vara bra, för att överhuvudtaget känna mig okej och värdig.
En av grundarna till den kognitiva beteendeterapin (KBT) Aaron Beck nämner tio vanliga ska han genom sitt arbete identifierat i individer som söker hans hjälp. De här vad jag ska göra upplevs som en hård tyrann individen upplever sig en slav inför. Något jag känner igen allt för väl. Genom att punkt för punkt analysera och dekonstruera den här tyrannen och hur han styr mitt liv hoppas jag kunna göra honom mindre hotfull och skrämmande. Jag ska lära mig stå upp mot han, att konfrontera skuggan för att prata i Jungs terminologi. Det är ett ska jag kan skriva under på. Det vi tror är en dygd behöver inte alls vara så. Det vi tror vi ska göra och uppleva för att bli lyckliga är vad som i slutändan kan göra oss olyckliga.
Vår vän är vår fiende och vår fiende vår vän. Gud visar sig vara djävulen.
Så, ett djupt andetag och jag är redo för en konfrontation med mitt mörka hjärta.
De här är de tio vanliga ska Aaron Beck listar som okontrollerade begränsar vår lycka.
- Jag ska vara det yttersta av generös, omtänksam, värdig, modig och osjälvisk.
Det här är dygder som omger och omgett oss länge. Från bibeln fram till idag. Det handlar om att ge, att vara till för andra. Att vara en tjänare inför andra. I slutändan att inte finnas till för dig själv. Att inte ta och göra något för dig själv. Det är kristendomens gamla synd om girighet som dödssynd. Jag kan se hur de i slutändan kan leda fram till en känsla av att aldrig räcka till eller ge tillräckligt. För många kan det få ett uttryck i en oförmåga, ovilja och rädsla över att säga nej. Att finnas till för andra leder till att man glömmer och ignorerar sig själv, sin egen vilja och behov. Den här texten handlar dock om mig själv. Får att vara generös, omtänksam, värdig, modig och osjälvisk mig att känna mig bättre? Absolut, att ge till andra är en enkel väg till lycka, lyckan i någon annans ansikte är svårt att sätta ett värde på. Det jag vet är att se andra glada bereder mig en större glädje än att finna mig själv glad. Ingen tvekan om det, avsaknaden ger mig dock ingen olycka. Jag går inte och plågar mig själv med tanken att jag ska vara mer generös, omtänksam och osjälvisk. Jag ger det jag kan.
Mod önskar jag ibland jag hade mer, modet att ta plats, modet att våga erövra. Modet att göra mig själv hörd och sedd. Modet att visa det jag har att erbjuda. Rädslan kan ibland stoppa mig både från att vara generös och omtänksam. Min egen själviska rädsla hindrar mig från att vara generös och omtänksam gentemot andra. Om jag inte låtit rädslan hindra mig hade jag inte bara själv levt ett bättre liv utan även gett andra möjligheten till det i större utsträckning. Det kan jag absolut känna mig skyldig över, att jag inte är allt jag kan vara, allt jag vet att jag kan vara. Helt enkelt att jag inte är så bra jag kan vara. Jag kan alltid vara bättre, det kan vi alla. Det jag saknar är modet att ta kontakt. Samtidigt vet jag att jag har det inom mig. Jag gör det, jag har gjort det, jag vet och känner den höjden känslan av mod och stolthet kan lyfta mig till. Men jag gör det inte alltid, och varje gång jag inte gör det dör jag lite inombords. Varje nytt steg är modigt, varje gång vi går tillbaka till det gamla är misslyckandet att vara modig. För att få möjligheten att vara modiga behöver vi sätta oss i nya situationer, i en ny situation är allt modigt. I ovetskapen, främmandeskapet och i konfrontationen med det okända är allt modigt. Att säga nej till nya situationer är att missa en situation att vara modig. Där har jag mer att ge, jag måste säga ja mer. Det ska jag göra.
- Jag ska vara den perfekta älskaren, vännen, föräldern, läraren, studenten, partnern.
Vem vill inte vara perfekt? Åtminstone få andra att tro det. Perfektionismen är en hård härskare, inte själva perfektionen, den existerar inte. Snarare illusionen över perfektionen, illusionen och viljan att få andra att tro att vi är perfekta. Kravet av att alltid visa upp din bästa sida, aldrig nedslås, alltid vara glad och munter, aldrig visa eller uttrycka svaghet. Kort sagt, alltid ljuga. Vi försöker spela rollen perfekt, rollen över vem vi ska och ska vara. Den perfekta vännen, föräldern, studenten. Vi är så måna om intrycket vi lämnar i andra att vi glömmer vilka vi själva egentligen är. Vi försöker dölja allt vi inte vill visa upp, allt vi är rädda för kan skrämma bort andra. Vi tror att vi behöver vara perfekta för att bli omtyckta och älskade. Samtidigt ser jag inte hur man kan vara perfekt om man ständigt ljuger. Lögn visar tydligt att det finns något som inte är perfekt. Jag ljuger hela tiden, inte direkt ljuger men är inte helt öppen med mina själ och motiv. Halva tiden är jag inte ens medveten om dem.
Vi lurar oss själva genom att försöka vara personen vi tror andra vill att vi ska vara, men vi har aldrig frågat dem vilka dem vill att vi ska vara. Vi tror vi är till för andra men samtidigt är det här ett själviskt beteende. Jag ser inte hur någon annan skulle vinna på vår egen lögn om den lämnar oss alienerade och främmande för oss själva. Känslan av att vara en bluff, varje ord är en lögn och vi är ständigt rädda för att lögnen ska bli avslöjad och vi står där nakna och blottade. Vi tror att vi säger sanningen samtidigt som sanningen innehåller mer lögner. Varför tror vi att vi själva ska vara perfekta för att vara älskade när vi är medvetna om att de vi själva älskar alla har sina unika brister? Brister som gör dem älskvärda. Brister som gör dem mänskliga.
Det som är perfekt går inte förbättra, hur intressant är det då? Det ska inte gå att finna något hål i vårt yttre, något som avslöjar hur svaga vi är. Känner jag igen mig i detta? Ja, men det är inget ska som för mig något ont. Det är ingen härskare vilken jag är en slav inför. Jag försöker att hålla mig till sanningen, åtminstone inte förlora mig alldeles för mycket i en lögn. Det är bättre att försöka vara öppen med sina brister än att aktivt gå och vara rädd för att få dem avslöjade. Men ja, fåfängan drabbar även mig.
- Jag ska ha förmågan att uthärda alla svårigheter med stabilitet och lugn.
Är denna punkt något som stressar mig? Jag ser hur det kan ställa till med problem om det handlar om en ansträngning, om det handlar om att försöka tysta en reaktion. Självklart finns det en fördel med att hantera de flesta situationer med stabilitet och lugn. Det handlar om kontroll. Det är lättare att uthärda en svårighet för den som lyckas behålla lugn och en emotionell stabilitet. Stabilitet och lugn handlar här om att handla rationellt, genomtänkt och icke impulsivt. Det finns helt enkelt ingen som vinner på att inte hantera svårigheter på det här viset. Sen kan jag inte känna igen mig i att det här är ett ska som pressar mig, som gör mig otålig och stressad. Men återigen kommer det ner till hur du känner inombords kontra det du visar. Det är där ett potentiellt problem uppstår. För att återkoppla till punkt 2 är det även en del i perfektionismen att ständigt vara i kontroll över det emotionella tillståndet.
Det handlar om självbehärskning. Ingen vill tappa kontroll över sig själv eller släppa en illusion av kontroll, stabilitet och lugn. Motsatsen är att reagera med hysteri vid varje svårighet, det gör oss varken bättre eller ger oss en större förmåga att hantera situationen. Jag har svårt att ge något utförligare svar på denna fråga. Det jag kan säga är att svårigheter kommer upplevas, det är universellt för alla, problem och bekymmer kommer uppstå. Kan vi hålla oss stabila och lugna när de uppkommer är vi i en bättre position för att kunna hantera dem.
- Jag ska kunna finna en enkel lösning på varje problem
Det här har jag fått arbeta en del med genom åren. Inget problem har en enkel lösning eller utväg, eller för den delen en lösning. Det är ofta inte en fråga med ett rätt svar. Många problem vi upplever i livet försvinner inte, det är en ständigt pågående kamp. Problemet är snarare om vi tänker på problemet i bipolära termer som problem/icke problem. Allt är ett potentiellt problem. Det finns inga enkla svar på något problem. Det kommer mig att tänka på Dunning-Kruger effekten, uppkallad efter de forskare som först observerade den. Det är ett vanligt förekommande kognitivt tankefel vilket innebär att den som inte har kunskap överskattar sin kunskap och förmåga. Det är en rolig paradox vilket får uttryck genom att den som har minst kunskap är den som uttrycker sig mest säkert. Mer kunskap innebär oftast fler frågor. Mer kunskap innebär fler svar men även fler frågor.
Den som bara har ett svar är ofta den som har minst kunskap, som bara ser ett svar och är övertygad om att detta svar är rätt. Det är exempelvis därför politiker sällan har raka och tydliga svar på problem på en samhällelig nivå medan vissa icke insatta på internet har det. Den som är mest säker är ofta den som faktiskt kan minst. Det går både vägar, den som har mest kompetens underskattar ofta sin förmåga och den med minst kompetens överskattar den. För att kunna hitta en enkel lösning på problemet krävs det att vi inte vet någonting om problemet. Ignorance is bliss.
Sen är det naturligtvis skillnad mellan konkreta problem som ett problem med bilen och metafysiska problem och frågor som kärlek och lycka där det förstnämnda kan ha en enkel lösning. Tror vi att det finns en enkel lösning på varje problem framstår vi som väldigt misslyckade de gånger vi inte finner den. Det har jag genom stunder upplevt. En väldig frustration och förtvivlan när jag inte hittar vägen ur det problem jag upplever ha. Jag är olycklig och vill ha lycka. Om det är så enkelt måste jag vara väldigt misslyckad som inte finner den. Viljan är mer komplex än så. Det finns aldrig en enkel väg u. Det gäller att bli bekväm med detta och ändå ständigt försöka hitta en väg framåt.
- Jag ska aldrig känna mig sårad, jag ska alltid vara glad och fridfull
Det här är en modern myt. Vi är mänskliga varelser av kött och blod. Vi känner oss ibland sårade, ledsna eller allmänt melankoliska. Problemet uppstår om vi uppfattar detta som ett fel. Jag frågar mig inför alla dessa upplevelser och tankar kring vad vi ska göra för vem ska vi göra? Mycket tycks komma ifrån vem vi tror vi ska, och vem vi vill vara i andras ögon. Vi låtsas inte offentligt om att vi lider, är sårade och inte alltid glada. Vi visar upp för andra någon annan än den vi är. Lidandet sker i ensamhet fritt från andras blickar. Vi ser lidandet som ett fel vi inte vill belasta någon annan med. Lidandet sker i skymundan. Vi vill varken erkänna för oss själva eller för andra att vi ibland lider. Det är en del i att vara perfekt men hade vi inte lidit hade vi inte varit människor.
Det är i lidandet och smärtan vi blir medvetna om oss själva, medvetna om att vi har en kropp, att vi existerar. Cogito ergo sum sa filosofen Rene Descartes, jag tänker alltså finns jag på svenska. Ett citat som kan tillämpas på alla tankeprocesser och fysiologiska förändringar som gör oss medvetna om vår kropp och därav vår existens. Smärta och lidande är väldigt verkligt och det gör oss väldigt medvetna. Mycket av det här handlar om vem vi tror vi ska vara i andras ögon. Vem andra vill att vi ska vara. Det finns ett sådant spel, det går inte att komma ifrån. Det gäller även att veta detta och ha förmågan att veta när du ska vara någon annan och när du ska vara dig själv.
Det som säger att de alltid är säg själva är nog de som är mest förvirrade kring vem de är. Vi skapar olika personligheter i olika situationer, intar olika roller. Hela världen är en scen och i den är vi alla skådespelare och aktörer menade Shakespeare. Det är skillnad på att känna sig sårad och visa sig sårad. Det är skillnad på att vara arg och visa att man är arg. Där finns lärdomen och förmågan, att känna utan att agera. Jag vet inte om det är någon som tror att målet med livet är att ständigt känna sig glad och fridfull och att det är något som ska eftersträvas. Känn dig sårad för all del, men låt det inte ta över dig. Notera det och gå vidare.
6. Jag ska veta, förstå och förutse allting.
Efter en fullbordad kandidatexamen ligger det här nära till hands. Skolan är en värld där kunskap dominerar. Att veta är vad som separerar den starke och den svage, den som överlever och den som ger upp. Skolan är en stressfull plats för många, vetandet är en stor orsak till detta. Vetandet och kunskapen är något som går att uppnås, något som går att införskaffa. Det klart att den som inte har det kommer uppleva det extremt stressfullt. Att kunna eller inte kunna, det finns inget mellanting. Jag säger inte att det är fel. Det är så här skolan ser ut. Det kan vara stressande men jag vet inte vad alternativet skulle vara. Förmågor och kunskaper måste införskaffas och det är via en kunskapsprövning det säkerställs.
Problemet uppstår när man har utgångspunkten att kunskap är något som finns, inte något som skapas. Det skapas inom oss, det är ingen yttre idé som tar över oss, det är vi som tar över den. För att förstå den gör vi bäst i att göra den till vår egen. Vi alla har våra egna erfarenheter, upplevelser och preferenser som formar vår uppfattning och bild om världen. Det är utefter dessa villkor vi ska ta oss an även kunskapen. Mycket handlar i min erfarenhet av att erkänna det man inte kan. Oavsett vad det handlar om är min uppfattning att vi alltid har för lite information för de antaganden vi gör. Vi tror vi vet saker vi omöjligt kan veta. Vi kan inte veta allting, de metoder vi har för inhämtning av information är inte tillräckliga för det. Utanför matematiken finns de få sätt att faktiskt pröva våra egna antaganden. I slutändan handlar det då om att välja att tro eller att inte tro.
Därav kommer mycket ner till just självförtroende, om du tror att du kan så kan du oftast. Kan du inte så har du förtroendet att du efter en tid kommer kunna. Du tror att du kan lära dig. Jag skulle säga att skolans främsta uppgift inte är att förmedla kunskap, jag skulle säga att det är att förmedla det metoder för hur vilken individen själv kan införskaffa kunskap. Att skriva, prata, tänka och lyssna.
Vi upplever att vi ska ha kunnat förutse allting med tanke på att vi förstår livet bakläges, även kallat hindsight bias. Situationen ser sig så självklar när vi upplevt den och vi tycker att vi borde kunnat förutspå händelsen redan innan den skett. Det är alltid efterhandskonstruktioner. I nutiden kan vi inte veta vad som kommer hända. I slutändan kommer vi alltid veta mindre än vi faktiskt vet. Det gäller att bli bekväm med detta faktum och utnyttja det. Ovetandet väcker nyfikenheten och den som är nyfiken är aldrig uttråkad.
7. Jag ska alltid vara spontan, jag ska alltid kontrollera mina känslor
Vad är det att vara spontan? Synonymer till spontan innefattar bland annat oberäknelig, impulsiv, omedelbar och oplanerad. Spontan som jag ser det är att säga ja utan planering och övervägning. Spontanitet är motsatsen till att vara i kontroll av känslor. Jag har lika mycket problem med att vara spontan som att inte vara det. Jag är oftast alldeles för medveten om tiden för att kunna vara spontan. Jag kontrollerar mig själv alldeles för hårt för att ägna mig själv åt spontanitet och oplanerade händelser. Varje dag har en början och ett slut, däremellan finns det begränsat med tid, tid där det ofta finns saker som behöver göras. För att utföra dessa så effektivt som möjligt behöver vi vara medvetna och i kontroll av tiden. Livet kräver planering. Har jag fri tid har jag inga problem med att vara spontan. Problemet är väl snarare att det sällan finns så mycket fri tid. För att kunna utföra allt vi behöver göra under den begränsade tid de flesta av oss har är planering och disciplin en klar fördel. Spontanitet är för ungdomar utan ansvar. Alternativt för vuxna som inte vill bli vuxna, och vuxna som inte vill bli vuxna är bara sorgligt. För de flesta andra finns en morgondag.
Spontanitet är attraktivt, ingen tvekan om saken. Men om spontanitet och impulsivitet leder till att saker som egentligen bör göras inte utförs ställer det plötsligt till det. Spontanitet har för mig en association med förmågan att hitta på saker och ha roligt. Förmågan att leva i nuet och göra det man i stunden känner för utan att ständigt oroa sig över konsekvenser och allt man väljer att inte göra. För mig går det emot att vara i kontroll. Jag gillar kontroll samtidigt som det många gånger hindrar mig från att vara spontan. Jag gillar kontroll samtidigt som jag är väldigt rädd för att släppa den. Jag är rädd för vad som ska hända om jag släpper kontrollen och disciplinen. Sen är frågan hur mycket som egentligen går att kontrollera. Med så mycket i livet som är utom vår egen medvetna kontroll är min uppfattning att vi många gånger klingar fast till det vi kan kontrollera. För min del har en extrem kontroll över den egna kroppen fungerat som ett sätt för att uppleva kontroll och förutsägbarhet. Viljestyrka och disciplin till den grad att kroppen får ta stryk. Helt enkelt inte lyssna på kroppens signaler utan inbilla sig att man med viljestyrka kan lära sig komma förbi allt. Exempelvis genom att inte äta för att med viljestyrka besegra hunger. Eller trotts trötthet ändå gå och träna när jag egentligen bara vill vila. Jag inbillar mig att viljestyrka ska ge frihet medan den snarare hindrar den frihet spontanitet innebär. Plikt kommer före spontanitet. Det är sällan jag gör något jag inte planerat. Det är visserligen sällan jag hamnar i en sådan situation. Kanske hade jag varit mer spontan om jag hamnat i mer situationer där jag kan vara spontan.
Ju mer jag tänker på det desto svårare har jag att föreställa mig vad spontanitet egentligen är. Jag har inget jättetydligt koncept över det. Kontroll vet jag vad det är, men jag ser inte hur spontanitet skulle vara motsatsen. Jag inbillar mig att jag behöver vara mer spontan samtidigt som jag börjar tro att jag kanske inte på ett ärligt sätt kan det.
8. Jag ska alltid hävda mig själv, jag ska aldrig såra någon annan
Likt föregående punkt inser jag att de här värdena ur många aspekter kan hamna i konflikt med varandra. Att hävda sig själv kan ibland innebära att man trampar på någon annan alternativt tar någon annans utrymme. Jag ser inte alls ett behov av att hävda sig själv som en styrka, snarare än svaghet. Att lära sig att vara tyst även när man vill säga något kan ofta vara styrka. Att kunna ge någon annan utrymme genom att själv stå tillbaka kan vara en styrka. Tystnad kan signalera lika mycket som att säga något. För egen del kan jag ofta hävda mig där jag inte behöver för att synas och få uppmärksamhet. Det är inget jag vill men det är något jag gör. Det är varken ett charmigt eller attraktivt beteende. Det är snarare en produkt av ren narcissism och fåfänga. Genom att hävda mig själv kanske jag inte nödvändigtvis sårar någon men kan ta tid och utrymme för någon som kanske behöver det mer. Att ge någon annan genuint utrymme och uppmärksamhet utmärker sig troligtvis mer än att hävda sig själv. Vem blir omtyckt och ihågkommen, den som ständigt måste hävda sig själv eller den som lyssnar och uppmärksammar andra? För mig är svaret tydligt. Ofta vill jag tro att jag är betydligt viktigare och mer speciell än vad jag är. Jag inbillar mig att det jag tycker och tänker är något alla vill höra. Visst finns det sådana situationer men de är få. Jag är en narcissist, det går inte att komma ifrån.
Enligt Platon är skillnaden mellan visa män och dårar att de visa männen pratar för att dem har något att säga, dårar för att de måste säga något. Med detta i beaktande är jag ofta en dåre. Du bör alltid kunna hävda dig, du bör ha modet och styrkan till det, men sällan göra det. Jag vet inte vad som är bäst, att säga något man ångrar eller ångra något man inte sade.
Att aldrig såra någon är en enkel regel att följa men svårare att förverkliga. Enda sättet är att aldrig säga eller göra någonting överhuvudtaget. Problemet är att vi inte på förhand kan förutspå konsekvenserna av våra ord och handlingar. Även ett välmenat ord kan såra. Våra egna intentioner är inte synliga för mottagaren och för all del inte alltid synliga och medvetna för oss själva heller. Ord är alltid tolkning. Det är inget optimalt sätt att kommunicera men det är det bästa vi har. Att inte såra någon annan är ett bra mål att ha, att inte medvetet såra någon är bättre. Motiv är lättare att kontrollera än konsekvenser.
9. Jag ska aldrig bli trött eller sjuk
Viljestyrkan har sin gräns. Hur mycket vi än inbillar oss någonting annat står vi inte över vår egen biologi. Oavsett vad det upplysningsfilosoferna trodde så är inte sinnet fritt från kroppen. Sinnet är inte fritt och heller inte viljan. Ibland uppstår tankar vi inte vill ha. Detsamma gäller med kroppen. Ibland ger den oss saker vi inte vill ha, exempelvis trötthet och sjukdom. Med tanke på att det drabbar individer olika måste det finnas en orsak bakom det. Jag ska inte säga att sjukdom och trötthet alltid är ett fritt val, ingen vill bli sjuk men de livsval vi gör spelar roll och bestämmer i viss grad vem som blir sjuk och inte. Sjukdom och trötthet kommer inte slumpmässigt från ovan. Utifrån detta är sjukdom för den svaga. Det är därför det skrämmer mig, jag vill vara stark och modig. Inte svag och feg.
För den likt mig själv som lever efter att alltid vara i kontroll är sjukdom något att styra. Om du tar hand om dig och kontrollerar vad du gör med din kropp kan du undvika det. Det är en enkel kalkylering, likt trötthet. Vill du vara utvilad måste du se till att få tillräckligt med sömn. Att vara trött är i mina ögon ett tecken på odisciplin och respektlöshet. Den som respekterar sig själv tar hand om sin kropp och ser till att den fungerar optimalt. Det betyder att inte stoppa i den skräp, träna den och vila den. För att fungera optimalt behöver kroppen och hjärnan sova. Det är en förolämpning mot livet och de som av naturen är begränsade att inte utnyttja ditt sunda friska liv till max.
Varför ska vi göra saker vi mår dåligt av? Vi äter och dricker för mycket, stressar för mycket och sover för lite. Det har en baksida, vi blir i slutändan alltid straffade, i form av sjukdom och trötthet exempelvis. Jag vill inte må dåligt. Forskningen på området är tydlig, för att må bra och leva långa friska liv finns det vissa saker vi bör göra. Med vetskapen att livet en dag kommer ta slut och tiden på denna jord är begränsad ser jag det som min plikt att ta vara på det. Att leva fri från sjukdom och trötthet ökar kvaliteten på livet. Blir jag sjuk har jag svikit mig själv och min plikt inför den allsmäktige. Att se till att inte bli sjuk är ett sätt att ta kontroll över inte bara livet utan även döden. Om livsval spelar in på hur länge vi lever spelar då även livsval in på när vi dör. Makten ligger i våra egna händer.
10. Jag ska alltid vara så effektiv som möjligt
Det här har ställt till det för mig genom åren. Att vara så effektiv som möjligt och aldrig ödsla tid betyder mer eller mindre ständig rörelse, att alltid göra något. Sysslolöshet är inte okej i en sådan värld. Det är egentligen den här punkten som fick mig att skriva det här och sätta mig ner och reflektera över det. Varför kan jag inte finna ro i sysslolösheten? Varför kan jag inte vara bekväm i att bara vara? Jag känner nu med att det jag helst av allt vill göra är att luta mig tillbaka och ta ett djupt andetag, samtidigt vill jag skriva klart det här för att börja på nästa projekt. Det mesta är distraktion från att hamna i den tomhet ostrukturerad tid kan framkalla. Jag gör saker bara för att göra något. Bara för att distrahera mig själv från mig själv. Jag behöver avsluta det här och ta ett djupt andetag. Världen ter sig genast mycket klarare när kroppen är fri från stress. Jag vet inte vad som är mitt problem. Stress och en oförmåga att vara är en del av det. Jag måste acceptera vem jag är och där jag är. Stanna upp oftare och andas. Framförallt sluta ställa till det för mig själv. Det är bara jag som kan ändra det.