Natt, tystnad, mörker och frid. Äntligen får jag fly in i den mörka tystnaden kallad sömnen. Där kan jag gömma mig, där är jag fri från den ständig plåga som är mig själv. Där är jag frikopplad från den existentiella tyngden av att vara vid liv. Där är jag utom kontroll och räckhåll från den totalitära härskare som väcker tvivel, rädsla och oro. Dennes närvaro som gör att jag aldrig kan slappna av. Jag går runt med den ständiga tanken av att jag är en syndare, att jag är ond, att jag förstör, att jag aldrig är tillräcklig för denna omvärld. Jag skadar personer jag älskar, jag vägrar släppa dem för nära, jag vägrar ge det jag själv inte får. Vem är jag, vart är jag på väg och varför gillar jag inte mig själv, dessa frågor plågar mig dygnet runt. Jag vet vad jag saknar, jag vet vad jag behöver men jag vet inte vem jag är.

De goda stunderna är där men inte tillräckligt ofta. De stunder där hjärtat är lätt, blicken hög och leendet inte går att sudda ut. Varje dag är en ny möjlighet, varje natt lägger jag mig med hoppet om att morgondagen kommer vara annorlunda, att det är en annan person som vaknar än den som somnade, att mörkret aldrig återvänder. Å du sköna värld, vart är du. Ge mig något att klamra mig fast vid, något som håller mig över ytan. En dag ska du bli min. En dag ska jag besegra dig. Det är lätt att glömma skönheten, kärleken och allt vackert som ständigt omringar oss. Jag kommer att ta dig, jag kommer att besegra dig. Jag kommer att vinna. Mitt liv är ljus, mörkret finns ständigt lurandes runt hörnet, djävulen kommer fortsätta locka mig men han kommer aldrig besegra mig. Han kan aldrig släcka ljuset, solen kommer resa sig även nästa morgon.