Han satt på tåget, djupt försjunken i sina egna tankar. Han visste inte vart han var på väg eller varför han bestämt sig att åka från första början. Allt han visste var att han måste bort. Han hade tröttnat på sitt fyrkantiga liv, han ville bort, han ville bli fri, han ville vara på drift. Utanför pågick livet men han var fast i sitt eget huvud.

Omkring han satt det personer som alla tycktes vara på väg någonstans, som hade en mening i sin tillvaro. Han inbillade sig att alla visste om den hemlighet han i hela livet önskat få reda på. Alla tycktes ha hittat sin plats i livet, en plats dem kunde kalla hem. För honom var detta en hemlighet. Livet är en dans han själv inte var inbjuden till, det var något som saknades, en barriär mellan honom och denna omvärld.

Jag har inte längre något hem tänkte han, det är därför jag reser. Jag reser bort för att hitta hem. Jag lämnar min trygga och säkra tillvaro där jag inte känner mig levande. Jag har inte känt mig levande på flera år. Jag vill hitta liv. Jag vill finna kontakt. Jag vill bort från barriären. Jag vill kasta mig nerför stupet, ta en chansning och se vart jag landar. Jag vill se vart mina vingar bär mig. Jag vill glida med i vinden, kraftlöst och utan ansträngning.

Han stirrade ut genom fönstret, han visste inte längre vem han var, mannen han såg reflekteras i fönstret var för honom främmande. Det han insåg var att det var denna person han måste bort ifrån. Han ville bort från sig själv. Det var detta han ville fly.

Det spelar ingen roll vart jag reser, jag kommer fortfarande vara fast i mig själv. Resan är ett sätt att undvika denna slutgiltiga konfrontation. Konfrontationen med mig själv. Det är jag som måste ändra mig, inte världen runt mig. Jag kan inte hitta någonting jag inte vet jag letar efter. Det eviga sökandet gör mig galen tänkte han, jag kan inte komma ur denna labyrint, jag kan inte finna klarhet. Jag kan inte finna en väg framåt.

Han sneglade på kvinnan bredvid honom, även hon försjunken i tankar. Visste hon vad hon letade efter? Visste hon sin väg framåt? Är hon på drift precis som jag? Det såg onekligen ut så. Han önskade att han kunde fråga detta men något i honom satte stopp för detta. En främling förblir en främling om jag inte söker kontakt. Utan frågor kommer inga svar. Jag vill ha svaret men är rädd för frågan. Jag vill ha kontakt men är rädd för att söka den. Det är detta jag letat efter, kontakt, kontakt med en annan människa. Det hade jag inte behövt resa bort för att hitta insåg han. Den friheten han sökte var friheten att ta kontakt med en annan människa. Det var inte frihet han behövde, det var modet att göra detta. Modet att förvandla främling till vän.  

Det han behövde fanns precis framför honom. Det hade funnits där hela tiden. Han kunde inte undvika ett leende när han insåg hur dum han var. Hur mycket tid, energi och resurser han spenderat på att söka svaret, det hade funnits där hela tiden och innerst inne hade han vetat om det. Vi är samtidigt vår värsta fiende och vår bästa vän tänkte han. En konstig sak, vändningen på livet är inte händelse utan en insikt. Inget har förändrats förutom att jag ser saken annorlunda. Nu ser jag allt klart, min rädsla och ångest är borta. Jag var en blind man som nu kan se, jag har fått livet tillbaka. Tack! Nu har jag hittat hem tänkte han samtidigt som han förberedde sig för att kliva av med ett leende på läpparna och med ett mod han inte trodde fanns