Fåfänga, skam, tomhet (meningslöshet), droger ilska och lögner, mycket ilska och lögner. Det är de livsvillkor moderniteten givit den moderna människan. Den moderna medelklassmänniskan har allt men samtidigt inget. Strävan efter mer lämnar kvar en känsla av att vi inte har någonting, en känsla av tomhet och meningslöshet. Allt är bra men samtidigt är inget bra. Vi är rädda för att bli avslöjade som den bluff vi känner oss som, det skal inom vilket det bara existerar tomhet. Rädslan för att avslöjas väver in oss i ett nät av lögner och manipulationer som gör oss mer alienerade från det sanna jag vi innerst inne drömmer om att visa upp. Vi gör allt för att dölja sanningen, både för oss själva och andra.  Det är detta tema jag tar med mig från Jonathan Franzens Tillrättalägganden. Ett tema som hör till den moderna samtid boken är skriven i, tiden runt millenium skiftet. En tid av hög tillväxt och med den hög konsumtion. En tid av bubblor som kan göra den fattige rik över en natt, den okända känd. En tid där alla upplever att de kan nå toppen. Allt annat än detta är ett misslyckande. Alla vill bli rika.

Även fast vi har allt och ständigt får mer tycks vi bli olyckligare. Desto mer vi har, desto mer vill vi ha. Det finns inget stopp i denna omättade hunger. I tider som dessa där framgång och rikedom hyllas som de ideal alla bör sträva mot är rädslan och skammen över att misslyckas och av andra bli sedd som en misslyckad förlorare en tanke vi inte tycks kunna bli av med. I viss mån är det jakten på att bli sedd som någon vi egentligen inte är utan något vi inbillar oss vi bör och ska vara.

Det är detta alla karaktärer brottas med. Skammen och rädslan över att behöva konfrontera oss själva med de problem vi har och inse att vår egen värsta fiende är vi själva. Att vi ständigt förstör för oss själva genom att inte säga och undvika sanningen. Tillrättalägganden handlar om att tillrättalägga de saker som har gått fel. I boken får vi följa en familj från en stad i den amerikanska mellanvästern. En stad som till ytan står för gemenskap, grannsämja och en stark kollektiv identitet som under ytan drivs av avundsjuka, fåfänga, hat, ego och falska vänskaper. Alla går tyst runt och hatar varandra och sig själva i ett mönster av självdestruktivitet, konflikter, mörker och ilska. Lögn, manipulation och falskhet tycks vara normal tillståndet inom denna familj. Allt för att inte rubba den illusion familjen är byggd på och behålla den falska harmonin. Jag är rädd och känner mig hopplös boken igenom. Jag funderar på om det är så här alla familjer fungerar, jag kan onekligen känna av drag i det i min egen familj.

Jag letar boken igenom desperat efter någon att hålla på, efter någon jag vill att det ska gå bra för. Det är svårt att göra detta. Jag gillar ingen av karaktärerna, jag känner inte sympati för någon. De gör ständigt fel val och drar sig själva djupare ner i det mörker de befinner sig i. Den sjuka pappan som är för stolt för att besvära någon med sin sjukdom gör ont i själen på mig, hans öde är att dö ensam, det är vad han önskar och vill. Han vill bli lämnad i fred åt sitt lidande, han vill inte ha någon sympati. Mamman vägrar inse att detta är fallet och släpar runt honom och vägrar acceptera faktumet att det är för sent och att inget kommer bli som vanligt. Det är hennes sista önskan och den röda tråd vi får följa boken igenom, moderns vilja att för hela familjen fira en sista jul ihop i det gamla familjehemmet innan de alla måste konfrontera sanningen i sina egna liv. Okunnighet är salighet.

Alla är i viss utsträckning hemska människor. Det är först i slutet av boken det överhuvudtaget visas ett uns av sympati, empati och givmildhet inom familjen. Det är först där jag ser någon karaktär överhuvudtaget visa ett uns av medmänsklighet. Fram till dess har alla gått i sina egna bubblor och försökt manipulera andra för att passa in i deras egna viljor.

Alla är i viss utsträckning narcissistiska sociopater som försöker använda andra människor för att få sin vilja igenom. Den manipulerande modern som ljuger om allt hennes barn gjort för att framstå högre hos sina vänner, som ständigt passivt aggressivt meddelar hur besviken hon är på sin dotter genom små anmärkningar och antydningar. Är det något som är gemensamt för alla är det ett ständigt självhat och en ständig ångest. De känner sig alla som förlorare. En känsla de alla försöker självmedicinera bort i form av alkohol, sex och arbete.  

Den ena sonen är en framgångsrik bankman men deprimerad som försöker vinna en infekterad konflikt med sin fru. Konflikten som urartar handlar i grunden om vart de ska spendera julen. Konflikten ligger i det att frun inte gillar hans familj, modern speciellt och absolut inte vill spendera julen där. Den andra är driven av att hämnas på de han anser felat honom och den tredje försöker upprätthålla bilden av den perfekta dottern hon verkligen inte är. Sonen, bankmannen klandrar fadern för allt som inte står rätt till och dottern klandrar modern för allt. Mellansonen är något mellanting som inte tycks bry sig om sina föräldrar eller övriga familjen överhuvudtaget.     

Boken skrämmer mig då jag känner igen mig i mycket, onödigt konfliktsökande och missriktade känslor från år av att undvika sanningen. Den fick och får mig onekligen att utvärdera och vilja förbättra min egen familj och mina egna relationer. Jag vill inte hamna i det mörker denna familj hamnat i. Familjen kan vara både vår bästa vän och vår bästa fiende. Vi kan inte bli av med dessa människor så vi måste lära oss leva med dem, vi måste acceptera dem för vilka de är och inte försöka få dem att rätta sig efter våra villkor.

Boken är en nagelbitare, jag sitter sida efter sida och hoppas på att det ska gå bra för dem alla. Trots att de alla är hemska personer på sitt eget vis hoppas jag att de själva ska inse detta och vända utvecklingen i en positiv riktning. Tempot är högt vilket efterlämnar en känsla av att trots att det tog mig någon vecka att läsa boken tiden helt försvunnit. Precis den känsla en bra bok ska efterlämna. Rekommenderas!