Den här boken kommer göra dig galen finns att läsa på omslaget. Det var med detta påstående färskt i minnet jag tog mig an denna bok som stått och väntat på mig i bokhyllan i flera år. Under en tid av intensiva studier med rationellt argumenterande ståndpunkter i monoton kurslitteratur längtade jag efter att bli galen. Jag längtade efter att tappa kontakten med den verkliga världen. Jag ville förlora mig själv i en värld där sant eller falskt, verkligt och overkligt inte var självklart. Det är detta bra skönlitteratur bidrar med, det får oss att ifrågasätta vad som är verkligt och inte. Det får oss att släppa taget med den värld vi upplever dag in och dag ut. Vi vet att det är ett påhittat narrativ men ändå påverkar det sättet i vilken vi upplever den ”riktiga” världen. Jag har lärt mig mer av vad det innebär att vara människa och vad det innebär att leva av skönlitteraturen än alla psykologiska, evidensbaserade teorier vetenskapen med åren presenterat.

Vi vet aldrig förens i efterhand vilka händelser och skeenden som ska komma att få någon betydelse för oss. När vi befinner oss i situationen, när det väl händer kan vi aldrig ana vilka konsekvenser en i stunden betydelse och meningslös händelse kan få. Ingenting är verkligt utom slumpen konstaterar Auster på bokens inledande sida. Världen och historien är en sammansättning slumpmässiga händelser som vi i efterhand försöker förklara och göra begripligt. Vi är inte bekväma med att saker kan ske av slump, vi vill ha ett narrativ, ett varför. Varje händelse måste ha ett varför, en förklaring. Vi samlar ständigt in enorma mängder data för att ur detta försöka dra en korrelation som inte behöver betyda någonting alls. Inom vetenskap och forskning kallar man detta P-värde, ett värde som ska säga huruvida ett framtaget resultat är en produkt av slumpen eller om det faktiskt finns något bakom detta. En orsak och verkan. Ingen verkan utan orsak. Vi är inte bekväma med slumpen och det faktum att vi ibland befinner vi oss på rätt plats vid rätt tillfälle eller felplats vid fel tillfälle.  

Det är detta som gör de karaktärer vi möter i boken besatta och i slutändan galna. De blir besatta av att hitta en mening och mönster i till synes slumpmässiga skeenden och handlingar. De dras ner i ett näste av konspirationer och alternativa teorier. Ingenting är vad vi tror det är, inte ens vi själva. I trilogins första del möter vi en författare som av en slumpmässig felringning dras i en roll som privatdetektiv. Han har för länge sedan gett upp på sig själv och lever livet genom den fiktiva detektivkaraktär han skriver om. Medan han själv kände sig ur takt med samtiden och den värld han lever i var karaktären aggressiv, slagfärdig och passade in i de miljöer han befann sig i. Fantasin tillåter oss att vara någon annan och vem kan säga att detta inte är på riktigt.

I slutändan intar vår berättare rollen som denna fiktiva karaktär. Han blir någon annan. Han imiterar en karaktär. Han tänker och agerar inte i termer av vad han själv skulle ha gjort utan i termer av vad denna karaktär skulle ha gjort. Det påminner mig om Shakespeare idé även senare utvecklad av Erving Goffman om att hela världen är en teater och att vi alla är skådespelare som ständigt intar olika roller. Vilken roll vi intar är beroende på situation och kontext. I den situation vår berättare befinner sig i intar han rollen som privatdetektiv, han blir den han tror en privatdetektiv ska vara. Han tar på sig den kostym och den mask som rollen kräver. Frågan som väcks inom mig är vad som är verkligt eller inte? Är mitt minne verkligt, är vad jag känner verkligt eller är det en produkt av den roll jag lärt mig spela? Vi kan när som helst hamna i en ny situation där vi inte vet hur vi ska hantera. Vad som är gemensamt för de tre delarna är att alla karaktärer fastnar i en besatthet, en idé, ett uppdrag som tar över hela livet till den grad att de offrar relationer och allt vad det innebär att leva ett normalt liv. Stundtals är boken rent absurd med surrealistiska inslag vilket osökt får mig att tänka på David Lynch. Jag har ingen aning om vad som händer men likt karaktärerna och likt en David Lynch film försöker jag hitta någon mening och mönster i slumpmässiga händelser i tron på att det i botten ska finnas något svar.

Paul Auster leker med oss läsare, han får likt surrealisterna oss att komma ifrån det invanda mönster av mening och verkan vi är vana att tänka i. Saker som inte hör ihop får oss att ifrågasätta allting när vi väl ser dem ihop. I slutändan vet jag inte hur vi hamnat i den situationen vi befinner oss i, jag ställer mig frågan om någonting av det här någonsin varit verkligt eller om det är en produkt av vår karaktärs dröm och fantasi. Jag ställer mig frågan om vi själva kan notera att vi håller på att bli galna. Vad är det förutom tron som får mig tro att verkligheten är vad jag tror och vill att den ska vara, vad krävs det för händelse för att jag själv ska bli neddragen i galenskap och fördärv. Även när allt pekar emot att vi har fel fortsätter vi fullfölja den ursprungliga idén till den grad att hela vår tankeförmåga upptas av denna idé, av detta mönster. Har vi enbart en hammare är allt vi ser spikar. Det får mig att tänka på de många japanska soldater som långt efter krigsslutet vägrade ge upp och tro på att kriget var över. I slutändan har övertygelsen kostat våra karaktärer allt, och värst av allt har de förlorat sig själva. De är blott en skugga av sina forna jag.

Boken är kognitivt utmanande, vi blir indragna i ett mysterium där varje fråga besvaras med ännu en fråga och vi vet aldrig vilken riktning vi blir kastade i. Hur nära vi än tror svaret är kommer det aldrig. Det är inget som blir riktigt uppklarat. Jag fann mig själv läsandes med en rynkande panna och öppen mun, förvånad och inte helt bekväm. Jag ville gärna tro att det fanns någon mening med allt våra karaktärer råkade ut för men troligtvis fanns det inte det. Jag har svårt att säga om boken är bra eller inte, jag skulle säga varken eller, den kan vara bra ena dagen, dålig andra dagen. Likt en David Lynch film vet vi inte om det är ett geni eller en idiot som ligger bakom. Jag vet kort och gott inte vad det är. Om någon skulle be mig beskriva boken vet jag inte hur jag skulle börja. Om Austers syfte med boken är att göra oss galna och få oss att ifrågasatta vad som är verkligt och inte lyckades han.