Ja var har jag varit? Det vet jag inte själv. Varför har jag inte skrivit på länge? Kanske har jag varit rädd för hur värdelös det blir, hur värdelöst det uppfattas, hur värdelös jag är. Ibland är jag rädd för att jag slutat tro. I skammen av att inte fullfölja och fortsätta det jag en gång börjat och det jag en gång drömt intalar jag mig själv att jag inte har tid. Tid är det enda jag haft. Tid jag är smärtsamt medveten om, tid jag försöker döda. Passiviteten blir en längtan efter aktivitet, en aktivitet där tid försvinner. Där smärtan försvinner, där jag försvinner. Tanken som inte leder till handling känns mer och mer meningslös. Vad jag bör göra, vad jag vet att jag bör göra och jag gör är långt ifrån varandra. Förhoppningsvis är jag inte ensam om detta.

Jag är en lögn. En bluff. Varje stund jag inte lever upp till min fulla potential är ett svek mot mig själv och mina medmänniskor. Jag är inte allt jag kan vara. Under en period har jag knappt försökt. Jag har försvunnit, varit en främling för mig själv, en främling och fiende. Jag intalar mig själv att möjligheten inte funnits när jag är fullt medveten om att jag skapar mina egna möjligheter. Jag har min egen fria vilja. Jag är i full kontroll.

Livet och lycka är inget du får, det är något vi själva får ta. I den kampen har vi bara oss själva. Den enda som kan hjälpa dig är i slutändan du själv. Det är du som måste göra. Gud är död och vi vandrar alla ensamma på denna jord. Det är ingen sorg, det är en frihet.

Varför slutade jag med det som gjorde mig lycklig? Istället söker jag efter passivitet och något som kan tysta hjärnan och ta mig ur självmedvetenhet. Jag hittar inget, inget funkar. Aktivitet är den enda vägen ut. Passivitet har aldrig gjort någon lycklig, bara bedövad och i slutändan mer uttråkad.

Nu börjar jag om igen.